Välkommen till Vänsterpartiet!
Välkommen till Vänsterpartiet!
Stöd Fristadsfonden
För flyktingars rätt till asyl
Vårt ungdomsförbund
Vårt ungdomsförbund

Att så vad man skördar

Religionen är ett opium för folket, sade redan Karl Marx. För vänstern har det aldrig funnits något som helst skäl att ändra på den grundinställningen. Därför har vänstern gått i första ledet i kampen för kvinnans rättigheter – mot den religiösa reaktionens stå-vid-spisen-ideal och abortmotstånd. Därför finns inte ett spår av religiös argumentation i vår kritik mot Israels ockupationspolitik. Och därför har vänstern, ofta tidigare än andra, drabbats av de religiösa fanatikernas förföljelser – vare sig det handlar om islamister eller katoliker som menar att den som kräver rättvisa är en gudlös kommunist.
För religionen kan vara en fruktansvärd kraft. Inte bara när den används som täckmantel för andra intressen – som i inbördeskrigets Jugoslavien – utan även i världens vardag.

Exempelvis i hur USA och den katolska kyrkan hindrar kondomutdelning och sexualundervisning i aidsdrabbade länder i södra Afrika. Det är religionen som talar. Där råkar det vara Bibeln som dryper av blod.

När Israel hävdar sin rätt till expansion och att bygga folkrättsvidriga murar, är det också Gud som talar. Liksom när en självmordsbombare spränger sig själv på ett israeliskt café. Eller när danska flaggor och ambassader nu brinner.

Ett blint hat? Fanatism? Kanske. Ibland sägs att Mellanöstern är en bensindunk – och nu har danskarna tänt gnistan.

Men för att skapa bensin krävs en process i flera led. Först ska oljekällan lokaliseras, oljan ska pumpas upp, transporteras, raffineras… Dagens hat kommer inte ur ingenstans. Islamisternas ställning i många länder beror inte minst på att det knappt finns några sekulära krafter kvar i Mellanöstern.

Men så har det inte alltid varit. Libanon, Irak, Iran, Egypten, Palestina – det har funnits starka sekulära rörelser i alla dessa länder. Men västvärlden har tittat bort när de förföljts, eller aktivt bekämpat dem. Affärskontrakt, militärstrategi och olja har varit viktigare än demokrati. För ibland är Gud användbar i storpolitiken. Som när USA skapade och stödde mujaheddin i Afghanistan. Islamismen och religionen ansågs vara en pålitlig bundsförvant i kampen mot den sovjetiska ockupationen – då.

Eller vid stödet till shahen av Iran, som effektivt utrotade den sekulära oppositionen, krossade Tudeh – ett av regionens största vänsterpartier – och tvingade dess medlemmar i exil. Kvar att bekämpa shahens korrupta välde fanns bara de religiösa fanatikerna. Eller när den demokratiskt valde Mossadeq störtades i Iran 1953. En mittenpolitiker som dristade sig till att diskutera nationalisering av oljetillgångarna, så att de skulle komma hela folket till del.

Eller när Saddam Hussein – med USA:s aktiva stöd – invaderade Iran 1980. Hur många minns att USA stoppade en FN-resolution som fördömde gasattacken i Halabja där 5 000 kurder dog? Den egna skapelsen slog tillbaka. Saddam Hussein blev olydig och invaderade Kuwait. Först då passade det att måla upp honom som Hitler och låtsas om att vi aldrig haft med honom att göra. Efter invasionen bestämde sig USA för att spela folkgrupps- och religionskortet. Sedan dess har all rapportering och politik i Irak handlat om sunni mot shia mot kurder.

Även Usama bin Ladin blev olydig och vände sig mot sin tidigare husse. Sätt honom högst upp på listan över världens farligaste. Men vi har aldrig haft med honom att göra….

Manuel Noriega (i Panama) fick hållas så länge han ”bara” smugglade knark och var allmänt korrupt. Men när han ville stärka landets kontroll över Panamakanalen, då bombades han bort. Minns du? Inte?

Den demokratiskt valde Maurice Bishop ville förbättra för sitt folk på Haiti. Bomba bort. Minns du?

Mordet på Lumumba. Minns du?

Nej, många bryr sig inte. Vi kan titta bort, och vårt minne är kort. Men den som förtrycks minns. Och hatar. Hur hatet får sitt uttryck, visar sig långt senare.

Idag är det i Kina som vi blundar. Affärskontrakt och att just ”våra” företag ska vara först på marknaden, är viktigare än slaveriet i sko- och elektronikfabrikerna. Vi blundar för det saudiska kungahusets diktatur när det vankas vapenförsäljning. Samtidigt som vi förfasas över talibanernas kvinnoförtryck i Afghanistan och över att kvinnor inte fick gå och titta på fotbollslandskampen i Saudiarabien.

I stora delar av Latinamerika gryr däremot hoppet. Folkliga krafter har tagit över i Venezuela, Bolivia, Argentina, Brasilien, Uruguay, Chile med flera länder – här har man tröttnat på USA:s diktat över sin egen bakgård. Här vill man bygga alternativ. För den vanliga människan. Jobb och rättvisa.

Men får vi höra om det? Bryr du dig om USA:s inblandning i kuppförsöket i Venezuela 2002 – där Hugo Chavez i stället pekas ut som den halvgalne diktatorn? Bryr du dig om massakrerna på Haiti, under fransk, amerikansk och FN-flagg, som pågått sedan våren 2004? Bryr du dig ifall Evo Morales eller Chavez mördas? Ifall USA låter dömda terrorister (Luis Posada Carriles) få en fristad? Ifall svenska soldater används i hemliga Natooperationer i Afghanistan?

I fall vi, genom WTO och FN, fortsätter att skapa en värld där orättvisa handelsförbindelser och militärt godtycke bestämmer spelreglerna?

Och vad tror du sådana händelser gör med dem som upplever orättvisan? Man kan fortsätta att blunda. Men när det smäller, skäll inte på vänstern om vi inte har de snabba lösningar som den yrvakne kräver.

Vi har i 20 år sett hela processen till den färdiga bensindunken, men ingen har lyssnat. Man kan släcka den tillfälliga elden, men bensindunken finns kvar i 20 år till. Är det Kina som brinner härnäst?

Mattias Håkansson

Kommentera

Twitter
Facebook
Arkiv