Välkommen till Vänsterpartiet!
Välkommen till Vänsterpartiet!
Stöd Fristadsfonden
För flyktingars rätt till asyl
Vårt ungdomsförbund
Vårt ungdomsförbund

Okategoriserade

Jo då, visst finns de som tjänar på borgarnas politik… men är du en av dem?

Nu har vi matats med lyckliga bilder av den borgerliga alliansens köksbordsmöten och det ständigt upprepade mantrat om regeringens trötthet. Men bortom berättelserna om vem som är på dåligt humör, och vem som tycker om vem: politik handlar ju om din, min och samhällets ekonomi, och vilket samhälle som därigenom skapas. Vad står i “Bankerydsdokumenten”; vad vill borgarna och vad blir konsekvenserna?

Slutsatsen blir, tyvärr: Det gamla vanliga. Mer åt dem som redan har, ofinansierade skattesänkningar som slår hål på samhällets kassa (precis som förra gången de satt vid makten). Men en nyhet finns: ambitionen att skapa en B-arbetsmarknad. När folk tvingas ha dubbla och tredubbla jobb för att överleva, kallas det McJobs i USA.Vad ska det heta i Sverige?

Inkomstskattereform/”jobbavdrag”
Borgarna vill sänka inkomstskatten med 37 miljarder första året. De kallar det för ”jobbavdrag”. Exakt hur sänkningarna ska gå till är inte preciserat. Enligt LO, som försökt sig på beräkningar, kommer två tredjedelar av sänkningen att gå till den halva av befolkningen som tjänar bäst.

Den 22 september skrev borgarna på DN Debatt ”Så påverkas din plånbok av alliansens skattereform” att förskolläraren får 900 kronor per månad i skattesänkning, sjuksköterskan cirka 1000 och metallarbetaren 1100. Vad de inte berättar om, är hur samma skattesänkningar ska betalas. Samma förskollärare (vi kan kalla henne Anna) kommer förlora 3-400 kronor på höjd a-kasse och fackavgift (se nedan). Skulle Anna dessutom äga en bil, tillkommer 1-300 i månaden i höjd trafikförsäkringspremie (borgarna vill flytta över skadekostnaderna till bilisterna fullt ut). Har hon avdrag för hemdator, försvinner detta. Om Anna är sjuk mer än en dag i följd (vilket inte är ovanligt bland förskollärare…) kan dessutom en extra karensdag i sjukförsäkringen tillkomma = ytterligare minus 600 kronor netto. Och vi får verkligen hoppas att Anna inte blir arbetslös:

A-kassan
Sedan flera år har LO, TCO och Saco kritiserat regeringen för att taken i a-kassan inte höjts. När nu äntligen sådana åtgärder är på gång, vill borgarna sänka taket igen. I dag är taket 730 kronor de första 100 dagarna, därefter 680.

Borgarna vill:
sänka taket till 680 kronor från första dagen
sänka från 80 till 70 procent efter 200 dagar
efter 300 dagar ska alla arbetslösa, oavsett tidigare inkomst, ned på 7 040 kronor per månad (före skatt!).
(Moderaterna vill dessutom, se DN Debatt 050927, att man efter 300 dagar inte ska få neka jobb som ger minst 80 procent av a-kassan!).

Vem slår det mot? Alla som är eller blir arbetslösa. Så vad blir konsekvensen? Att långtidsarbetslösa tvingas ta heltidsjobb med lönenivåer kring 7-10 000 kronor i månaden. En parallell arbetsmarknad uppkommer (läs: pigjobb och enkla servicejobb åt överklassen) vilket borgarna ju vill extra draghjälp åt genom sina förslag om subventioner. Trots fiaskot i Finland, där det kostade någon miljard och skapade cirka 600 (!) pigjobb. Dessutom blir konsekvensen att långtidsarbetslösa kan tvingas gå över från a-kassa till socialbidrag. Rättigheter ersätts av förnedring.

A-kasse- och fackavgifter
Men det kommer också bli dyrare att vara med i a-kassa och facket. Borgarna kallar det ”ökad egenfinansiering med 10 miljarder”. De vill:
göra det obligatoriskt för alla att vara med i a-kassan
men samtidigt höja akasseavgiften med cirka 150 kronor/månad
och dessutom ta bort avdragsrätten för fackföreningsavgiften

Därmed skulle fackavgifterna (a-kassa + fack) hamna på uppåt 6-750 kronor i månaden, nästan en fördubbling mot idag. Men eftersom a-kassan blir obligatorisk, säger det sig självt att många då skulle välja bort medlemskapet i facket.

Så vad blir konsekvensen? Ett kraftigt försvagande av fackföreningarna (tänk, så lämpligt med svaga fack, när man samtidigt vill skapa ett låglöneträsk…). Förlorare: alla anställda. Både i privatekonomin men också i skyddet på arbetsplatsen.

… och så lite fler slag mot facket
Visserligen har ju Reinfeldt bedyrat att han är fackets vän – men redan hittills har vi alltså sett skäl att tvivla. Det står inte klart vad borgarna i övrigt vill med arbetsrätten (gemensamma förslag finns inte än) men ur partiernas egna förslag kan följande nämnas:
Förbjud sympatistrejker (fp och c)
Ersätt Medbestämmandelagen med ”informationsskyldighet” (fp)
Förbjud stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag (fp)
Förläng varseltiden för strejkåtgärder från 7 till 14 dagar (kd) och ge dessutom Medlingsinstitutet rätt att skjuta upp åtgärder i 14 dagar (kd)
Inför proportionalitetsprincip för stridsåtgärder (fp)

För den som inte visste det, tillhör Sverige de länder i Europa med minst antal strejker. Tack vare den svenska avtalsmodellen mellan (än så länge) någorlunda jämbördiga parter. Borgarnas förslag syftar helt enkelt till att knäcka facket, på samma sätt som Margaret Thatcher gjorde i England under 1980-talet. På köpet kommer vi att få mer, inte mindre, oro på arbetsmarknaden. Och dessutom en minimilönemarknad som i just England, där folk tvingas ha två, tre jobb för att överleva.

Förlorare: alla anställda, särskilt de i utsatta jobb.

Förmögenhetsskatten ska avskaffas
A-kasseförsämringarna ska spara in cirka sex miljarder. Med samma summa vill borgarna avskaffa förmögenhetsskatten helt. Och nu talar vi inte om fattiga villapensionärer eller ens medelklassparet som bor i dyrt taxerade villor – dessa omfattas ju av begränsningsregler – utan om de rikaste tio procenten av befolkningen.

Enligt SCB (Fasit) äger dessa ungefär 60 procent av den totala nettoförmögenheten. I snitt betalar de i dag knappt 4 500 kronor om året i förmögenhetsskatt. Den tiondel som kommer efter i förmögenhetsligan, betalar i snitt cirka 600 kronor per år i förmögenhetsskatt. För oss övriga 80 procent av befolkningen, skulle borgarnas borttagande av förmögenhetsskatten knappt räcka till en trisslott i månaden.

Solklar vinnare: den rikaste tiondelen av befolkningen (som ju också är den största vinnaren på “jobbavdragen”, men det hade du väl redan räknat ut)

Sjukersättningen
Särskilt folkpartiet är ju vänner av enkla lösningar, som nu ”fuskminister”. Men bortom såna slagord och förenklingar finns en del annat i borgarnas Bankerydspaket också: att spara in 15 miljarder på sjukförsäkringarna. Åtta miljarder av dessa ska tas på trafikförsäkringarna (tills försäkringsbolagen påpekade att det var lite överoptimistiskt räknat…) – i övrigt är det inte klart exakt hur det ska gå till. Borgarna har flaggat för förändrad beräkning av SGI, Sjukpenninggrundande inkomst, till ett ”historiskt SGI”. Exakt vad detta betyder är inte klart – förutom att det för många i praktiken betyder en sänkning av nivån. TCO har gjort beräkningar som visar att särskilt den som nyss kommit in på ett heltidsjobb på arbetsmarknaden – vare sig det är från studier, arbetslöshet, deltidsarbete eller sjukdom – i praktiken får en sjukersättning på mellan 62 och som bäst 74 procent av lönen.

Som om detta inte vore nog, skriver borgarna dessutom att ”I finansieringen av skattereformens andra steg kan såväl en ytterligare karensdag som lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen komma att aktualiseras” och att ”kostnaderna för förtidspensioner måste begränsas”.

Förlorare: alla sjukskrivna. (För närmare precisering: bland LO-kvinnor, som exempelvis Anna, är det sex gånger så vanligt som bland SACO-män att vara sjukskriven…)

Försämrade avdragsregler
Borgarna vill också minska räntebidragen till bostadsbyggande med 2 miljarder, avveckla investeringsbidragen till hyres- och studentbostäder med en miljard… bra åtgärder för att få bukt med bristen på billiga bostäder?

Facit
Det finns alltså tydliga vinnare och konsekvenser av borgarnas politik:
Ökade klyftor mellan rika och fattiga
Ökade klyftor mellan män och kvinnor
Sänkta löner i yrken med redan låga löner samt uppkomsten av en B-arbetsmarknad
Att den generella välfärdsmodellen undermineras, troligen till förmån för privata lösningar (och vilka är det som har råd med det…)

Förskolläraren Anna är definitivt inte en av dem som vinner på detta. Bortom individperspektivet kan man också fråga sig: vad är det för samhälle som då skapats?

Mattias Håkansson

Farliga förbindelser – eller trafikpolitik på avvägar

Frågan om vägförbindelserna genom Stockholmsregionen är ständigt aktuell. Dennispaket och regionplanelösningar har avlöst varann och ett genomgående drag är ett främjande av bilismen. Utveckling definieras i tillväxt av asfalt och betong och trafikledsspaghettin beskrivs som urbanisering och framsteg.
Miljöeffekterna studeras numera pliktskyldigt men i realiteten ses miljökonsekvensbeskrivningarna som en brasklapp medan kortsiktiga och förment viktigare ekonomiska intressen prioriteras. Efterkrigstidens bilromantik har inte släppt, riktmärket är anpassning till en svällande bilism, inte styrning och alternativ.

Den senaste bekräftelsen på denna trafikpolitiska grundsyn är den Vägutredning som Vägverket region Stockholm nu genomfört och som sänts ut på remiss bland annat till Botkyrka kommun. I utredningen redovisas tre alternativ. Förbifart Stockholm som är en modifierad variant av den tidigare förkastade Västerleden. Vidare Diagonal Ulvsunda som inte anses uppfylla de krav som ställs samt ett Kombinationsalternativ, vilket bygger på en utveckling av befintlig trafikstruktur.

I sin sammanfattning av utredningen beskriver Vägverket Förbifart Stockholm som det alternativ vilket bland annat ger negativa konsekvenser för natur-, kultur och friluftsliv och dessutom som det alternativ vilket ger den största trafiktillväxten.

Kombinationsalternativet däremot, anges ge de minsta trafikmängderna, det är också bäst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Dessutom ger det minst föroreningar och ger störst minskning av antalet bullerstörda. Även klimat och energiskäl talar för Kombinationsalternativet som därtill gynnar utvecklingen av kollektivtrafiken. Vägverket avskriver dock Kombinationsalternativet som för dyrt och ineffektivt i förhållande till de mål med fortsatt trafiktillväxt som man satt upp.

Samtidigt framgår det av Vägverkets sammanfattning att detta alternativ inte analyserats djupare trots att Länsstyrelsen markerat behovet av att utreda andra möjligheter än vägutbyggnad. Det framgår helt klart av sammanfattningen att Vägverket framhärdar med sitt storskaliga projekt som innebär en omfattande utbyggnad av biltrafiken i Stockholmsregionen och att denna förlegade vision är styrande för Vägverkets utredning. Något som enbart lär glädja bilindustrin.

När kommunstyrelsen i Botkyrka behandlade sitt svar på Vägverkets remiss beslutades på socialdemokraternas förslag att förorda det sämsta alternativet – Förbifart Stockholm.

Vänsterpartiet yrkade avslag på detta och ansåg att Kombinationsalternativet istället skulle förordas med följande motivering, ”Vår trafikpolitik syftar till att samhällets infrastruktur utvecklas så, att vi inte bygger in oss i ett än starkare beroende av bilismen och dess resursslöseri och att vägtransporter minimeras till förmån för andra alternativ. Vägverkets analys syftar enbart till anpassning till bilismens krav och saknar ett perspektiv som kan styra utvecklingen mot ett ur miljösynpunkt hållbarare samhälle.”

Folke Olsson

Vill vi ha valfrihet i politiken eller inte?

Frågan om EU:s nya konstitution är avgörande för hur EU och Sverige kommer att styras i framtiden. Vi vill bevara och utöka möjligheten att genom demokratiska församlingar besluta om hur samhället ska se ut. Konstitutionen är ett stort steg för att ta ifrån oss ännu fler valmöjligheter.
Vänsterpartiet är förespråkare av parlamentarisk demokrati där riksdagen tillsätts genom allmänna, fria och rättvisa val. Några av demokratins viktigaste byggstenar är föreningsfriheten, yttrande- och tryckfriheten, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Vi vill att människor utifrån dessa principer ska kunna välja den politik som ska föras. Människor ska kunna välja en högerpolitik, även om vi inte tycker att det är en bra väg att gå. Ändå får vi gång på gång höra att vi egentligen inte vill det här. Faktum är att det är de som anklagar oss som egentligen vill begränsa valfriheten.

Högern har nämligen tagit till knepet att med hjälp av fördrag och juridik styra politiken i den riktning man vill ha. I EU:s fördrag finns redan sedan tidigare de grundläggande principerna om fri rörlighet för människor, kapital, varor och tjänster. Kommissionen och EG-domstolen bevakar den fria rörligheten för människor, kapital och varor så att inga hinder läggs för dessa. Ibland är det positivt, men ofta gör det att politikens möjligheter att ställa upp krav när det gäller till exempel hälsa, miljö, djurskydd och arbetsrätt begränsas. I längden vinner alltid den fria rörligheten, vilket den havererade alkoholpolitiken är ett bevis på. Den fria marknaden för tjänster är ännu inte genomförd, men den är på väg genom EU:s tjänstedirektiv, som är ett direkt hot mot svenska kollektivavtal.

Ett annat exempel på den grundmurade högerpolitiken är att prisstabilitet, dvs inte för mycket inflation eller deflation, ses som det allra viktigaste för ekonomin. Sysselsättning är inte lika viktigt, tycker EU. Sysselsättning för alla finns inte ens med i bilden. Det tror ekonomerna leder till för mycket inflation och med andra ord är det bra om vissa människor hålls utanför arbetsmarknaden.

I och med EU-medlemskapet så drabbas vi redan av det här. Vi kommer inte undan den fördragsfästa politiken så länge vi är med i EU, oavsett vad vi säger med våra valsedlar. Även om det finns vissa bra saker med EU så är det de här principerna som är överskuggande och styr allt annat. Frågan är om vi vill att dessa principer ännu mer ska styra politiken genom att EU:s institutioner ges ökad makt på riksdagens bekostnad.

Folket sa ja till EU-medlemskap 1994. Efter det så har det gjorts ändringar av EU-fördraget som undertecknats i Amsterdam och Nice, där man alltmer lämnat principerna om samarbete och gått mot mer överstatlighet. Europaparlamentet har omvandlats från att man med viss rätt kallat den för en diskussionsklubb till att ha delad makt med ministerrådet på alltfler områden. I ministerrådet kan man på fler och fler områden köra över enskilda länder, åtminstone om de är små. Kommissionen befäster allt starkare sin makt över politiken, trots att de inte är folkvalda utan egentligen bara är ett tjänstemannaorgan.

I konstitutionen tas det definitiva steget mot att undergräva riksdagens makt genom att unionen får befogenhet att ge sig själv makt på fler områden och samtidigt köra över enskilda länder på ännu fler områden – utan att vi behöver ändra i fördragen.

Att ta ställning för eller emot konstitutionen är alltså både att ta ställning till om det ska vara möjligt att driva en vänsterpolitik och om ifall demokrati mår bäst om besluten tas så nära de som påverkas av besluten som det är möjligt. Vi tycker att valet är lätt. Vi vill ha en folkomröstning om konstitutionen, som faktiskt inte är så svår att förstå som en helhet, vad än någon annan säger till dig. I de flesta av de länder som var medlemmar i unionen när vi gick med så ska man hålla folkomröstning, för man erkänner ju faktiskt att konstitutionen är ett stort steg. Federalister och nyliberaler sitter och myser nere i Bryssel och drömmer om de möjligheter som konstitutionen öppnar för dem. Det är dags för Persson och hans borgerliga kompisar att sluta dumförklara det svenska folket och ge oss en möjlighet att verkligen ta ställning till hur landet ska styras.

Johannes Bengtsson
Styrelseledamot (v) Botkyrka

Twitter
Facebook
Arkiv