artikel

Krisen, kommunerna och (frånvaron av) det rödgröna alternativet

Vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister ute i kommunerna borde kunna enas i ett samfällt krav på oppositionen i riksdagen att formulera en gemensam offensiv politik som räddar jobben, utvecklar välfärden och minskar klyftorna, färdig att sättas i sjön efter en valseger 2010. Det vi hittills sett av gemensamt agerande i det avseendet är helt otillräckligt.
det skriver Mats Einarsson, gruppledare (v) i en krönika som publiceras i Vänsterpartiet Botkyrkas medlemsblad Röde Botvid.

Finanskris och en lågkonjunktur som ser ut att bli minst lika djup som 90-talskrisen gör att det ser mörkt ut för kommunerna de närmaste åren. Framtidsutsikterna blir inte bättre av att regeringen och den borgerliga majoriteten har frusit statsbidragen till kommunerna, dvs. de räknas inte upp i takt med pris- och löneökningarna på det sätt som var tänkt när systemet infördes.

För kommunsektorn som helhet innebär det 2,9 miljarder kr mindre i kassan 2009 jämfört med en normal uppräkning på 4,5%. För 2010 är bristen 5, 9 miljarder kr. Det motsvarar ca 7000 heltidsjobb 2009 och 14 000 jobb 2010. Den här åtstramningen genomförs samtidigt som minskad tillväxt och ökad arbetslöshet slår hårt mot kommunernas skatteintäkter och samtidigt medför ökade kostnader för försörjningsstöd och andra sociala insatser.

Regeringen anser sig alltså inte ha råd att satsa några miljoner på välfärden i kommunerna, inte ens i dessa tider. Däremot har man råd att sänka skatterna med sammanlagt 100 miljarder kr!

Enda skälet till att det inte blir minus i kommunernas kassor redan nästa år är att arbetsgivaravgifterna sänks med 1 procentenhet, vilket minskar även kommunernas lönekostnader något. (Men då ska man komma ihåg att arbetsgivaravgifter egentligen är avstått löneutrymme och att de anställda därmed borde ha rätt att få ut den procentenheten i lön istället.)

2009 förlorar Botkyrka ungefär 18 miljoner kr (motsvarande ett 40-tal jobb) genom frysningen av statsbidragen. 2010 är det drygt 37 miljoner som ska täckas upp. För 2009 kompenseras detta någorlunda genom sänkta arbetsgivaravgifter m.m. Det gör att vi i den ettårsplan som s-v-mp-majoriteten kommit överens om och som fullmäktige fastställer den 27 november i princip kan klara de förstärkningar som vi lagt in i flerårsplanen. Vi klarar dessutom i stort sett den ökning av antalet barn som beräknas. Däremot blir det inte möjligt att göra några extra satsningar, t.ex. på ökad lärarartäthet eller rätt till heltid i förskolan för 4-åringar, trots att detta står högt på majoritetens dagordning. Hur det blir 2010 är högst osäkert, dvs. vi vet att det blir kärvt, men inte hur kärvt.

Den avreglerade kapitalismen, som under lång tid uppträtt artistnamnet "fri marknadsekonomi", har gjort fiasko. Som alltid är det staten och därmed skattebetalarna, som får röja upp i eländet genom garantier, mångmiljardlån och tvångsförvaltning (just nu sitter bankdirektörerna och klurar på hur de ska rädda sina bonusar och pensioner). Finanskrisen skyndar på och fördjupar den lågkonjunktur som redan var på väg. Arbetslösheten stiger. Regeringens tidigare pladder om "arbetslinjen" och "jobbpolitik" framstår som alltmer pinsamt.

Vad är en ansvarsfull ekonomisk politik i dag? Ja, inte är det att ängsligt huka sig under godtyckliga utgiftstak och överskottsmål, något som det snart bara är Mona Sahlin och Peter Eriksson som förfäktar. Nu krävs en kraftfull politik som bromsar lågkonjunkturen och stimulerar ekonomin. Men det måste göras effektivt och träffsäkert. Det innebär att vi inte, som regeringen vill, ska gödsla med generella skattesänkningar som ger mest till högavlönade eller genomföra arbetsgivaravgiftssänkningar som undergräver socialförsäkringarna. Istället behövs en kraftfull stimulans av kommuner och landsting genom bl.a. höjda statsbidrag, riktades satsningar på fler jobb i välfärden, satsningar på utbildning och arbetsmarknadsåtgärder (inte minst komvux) och stöd till och tidigareläggning av offentliga investeringar i bostäder och kollektivtrafik.

I riksdagen är det i dag, tyvärr, bara Vänsterpartiet som kommer i närheten av en ansvarsfull ekonomisk politik och en krispolitik värd namnet. Vänsterpartiet föreslår ca 14 miljarder mer till kommunerna 2009, 21 miljarder 2010 och 33 miljarder 2011 jämfört med regeringen. (Och ja, allt är fullt ut finansierat!) Socialdemokraterna och Miljöpartiet står precis som regeringen för frysta statsbidrag. S föreslår andra förstärkningar på knappt 5 miljarder 2009. Snålast är Mp som anvisar drygt 2 miljarder.

"Krismedvetande" är en vansklig sak. Det kan användas för att tvinga fram nyliberala systemskiften. Men också, som Göran Greider nyss påpekade i en artikel i Aftonbladet, bana väg för en offensiv vänsterpolitik. Det är möjligt att krisen kommer att tvinga fram en mer expansiv regeringspolitik, men vi ska inte ha för högt ställda förhoppningar. Däremot borde vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister ute i kommunerna kunna enas i ett samfällt krav på oppositionen i riksdagen att formulera en gemensam offensiv politik som räddar jobben, utvecklar välfärden och minskar klyftorna, färdig att sättas i sjön efter en valseger 2010. Det vi hittills sett av gemensamt agerande i det avseendet är helt otillräckligt, men insikten om vilka krav krisen ställer på politiken kan förhoppningsvis innebära en förändring.

Mats Einarsson

Kopiera länk