I kvinnliga poeters sällskap
Vänsterpartiet föreslår att en poesifestival för kvinnliga poeter anordnas i kommunen. Läs motionen i sin helhet här på hemsidan.
Poesin anses av många vara en smal sektor inom litteraturen och har därför en tämligen undanskymd plats när det gäller människors kulturkonsumtion. De flesta diktare är helt okända för en större allmänhet. Kända storheter när det gäller såväl nutida som äldre poesi har säkert sin läsekrets, i tidningarnas kulturbilagor omskrivs, och i bästa fall diskuteras, ett fåtal verk.
Det finns en skillnad i inställning till kvinnliga och manliga författare som har sitt yttersta ursprung i den kvinnosyn som varit och till allt för stor del fortfarande är förhärskande och som leder tillbaka till den tid när kvinnorna hade en ännu svagare status som handlande subjekt.
I den kulturella världen härskade männen. Kvinnan skulle vara den musa som stödde mannens utveckling för att han skulle nå en ställning på den litterära parnassen. När kvinnors läsning inte längre betraktades som en osedlig sysselsättning och när kvinnors litterära arbeten började publiceras, förringades såväl deras litteraturkonsumtion som deras författarskap. Inom litteraturen som i övrigt utgår från mannens normsamhälle var (och är) mannen norm, vars litterära uttryck värderades (och fortfarande värderas) högre än kvinnliga författares. För att nämna ett belysande exempel: Under sjuttiotalet kallades kvinnors motsvarighet till mäns självbiografier för bekännelseromaner.
Fortfarande är kvinnors ställning som poeter och författare svag gentemot männens. I moderna läroböcker i litteraturvetenskap både för gymnasier och högskola är det ett känt faktum att den kvinnliga representationen är skrämmande låg. Man kan dessutom fortfarande skönja reminiscenser från tiden för den riktning som kallades modernismen, under vilken kvinnors skrivande tog fart och kampen då kom att stå om vilket som var ”hög” och ”låg” litteratur och där männen stod för den höga.
Det finns även en tydlig överrepresentation till manliga författares fördel när det gäller utdelade stipendier och kulturpris. Betecknande är också att av 18 ledamöter i Svenska Akademien, som ju till övervägande del består av författare, är endast 4 ledamöter kvinnor.
Man kan naturligtvis namnge en rad framstående kvinnliga poeter vars verk publicerats under tidernas lopp, men det är och har varit mäns diktning och författande i övrigt som i allmänhet getts den största tyngden.
Det finns skäl att utgå ifrån att det litterära förtryck som kvinnor levt under påverkat många kvinnliga skribenters självförtroende i negativ riktning. Hur mycket intressant och läsvärd kvinnlig diktning som under tidernas lopp blivit refuserad av förlagen, ihjältigen av recensenter eller liggande i skrivbordslådor får vi inte veta. Det är dock mycket viktigt att skrivandet som uttrycksmedel uppmuntras och att det som skrivs ges en chans att nå en publik. Eftersom könsmaktstrukturen i första hand gynnar mäns skrivande vill jag mot bakgrund av ovanstående föreslå
att kommunen anordnar en poesifestival där kvinnor i alla åldrar ges möjlighet att framträda
att några etablerade kvinnliga poeter inbjuds att delta
Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige