Mats Einarssons inledningsanförande i budgetdebatten på kommunfullmäktige den 25 november.

”Det är tillsammans vi bygger framtiden. Alla vi vanliga och ovanliga människor som lever våra liv här i landet. Sverige är ett rikt och välorganiserat land där alla borde ha möjlighet att utveckla sina drömmar och förhoppningar, tillsammans och som individer. Men så är det inte idag. Vi är många som upplevt att delar av tryggheten försvunnit och att gemenskapen slagits sönder när marknadsideologin fått styra och politiken flytt ansvar. I skolorna behandlas elever och lärare som siffror, där billigast vinner. Du som blir sjuk måste oroa dig, inte enbart över din hälsa, utan också över hur möjligheterna till sjukvård ser ut och över att Försäkringskassan kanske inte godkänner läkarintyget. I delar av Sverige är det svårt att få tag på medicin, fast det finns flera olika apotek i varje gathörn i storstäderna. Sverige har dessutom blivit det land i Europa som har de snabbast växande ekonomiska klyftorna vilket försämrar samhällsutvecklingen, tillväxten och bidrar till oro och otrygghet. Behovet av massiva investeringar i klimatåtgärder, infrastruktur och jobb är stort och akut, men effektiva politiska åtgärder dröjer, samtidigt som klimatförändringarna får konsekvenser redan nu.”

Det här var inledningen till förslaget till valplattform för Vänsterpartiet. Jag kan inte garantera att ordalydelsen blir exakt densamma när kongressen sagt sitt – det är trots allt Vänsterpartiet vi talar om – men jag vet att det här är en bild som delas av många fler än oss vänsterpartister.

Sverige – och Botkyrka – borde kunna så mycket bättre. Det är inte resurser som saknas. Sverige och Botkyrka kan bli rättvisare, jämlikare, mer jämställt, mer demokratiskt. Sverige – och Botkyrka – borde kunna satsa offensivt och inte fortsätta huka för den marknadsfundamentalism som haft politisk hegemoni i årtionden utan att kunna leverera annat än nya problem, nya missförhållanden, nya skandaler.

Men då krävs politisk vilja, politiska ambitioner utöver att administrera, politiska program som ser bortom nästa val.

Ordförande,

Vi ska nu debattera mandatperiodens sista budget. Efter tre år med tuffa neddragningar, lägger majoriteten fram en budget utan effektiviseringsbeting. Det är välkommet. Jag betraktar det som en indirekt bekräftelse av Vänsterpartiets kritik mot de så kallade effektiviseringarna. Vi har i tre budgetdebatter pekat på hur de planerade effektiviseringarna till allra största delen bestått av fromma förhoppningar, kostnadsminskningar som ändå skulle inträffat och rena försämringar av såväl kvalitet som volym.

Om majoriteten faktiskt trott på det man hittills sagt, alltså att verkliga effektiviseringar, samma kvalitet till lägre kostnad, alternativt högre kvalitet till samma kostnad, är möjliga – ja, då fanns det ju ingen som helst anledning att mildra effektiviseringsbetinget! Det vore ju direkt dumt att inte genomföra sådana effektiviseringar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att majoriteten hela tiden vetat att så kallade effektiviseringar är en eufemism för nedskärningar.

Alltså: utmärkt att effektiviseringsbetinget för 2022 tas bort. Men vi noterar samtidigt att det ligger kvar med en procent åren 2023 till 25 och att det inte finns någon kompensation för de skador som skett under föregående år.

Vänsterpartiets budgetyrkande innebär en satsning på välfärden med över 50 miljoner kronor utöver majoritetens förslag. Vi är beredda att acceptera kritik – men enbart för att det är en för liten satsning. Mer skulle behövas för att bygga upp det som rustats ner, för att inte bara upprätthålla kvaliteten i vård och omsorg, socialtjänst och utbildning utan bygga upp den så den svarar mot faktiska behov. Men det kräver en annan politik på riksnivå.

Den s.k. skattekvoten har under en följd av år minskat och var 2020 42,8 %, 7 procentenheter lägre än dess högsta läge 1990. Det är hundratals miljarder per år som vi avstått från och som hade kunna satsas i välfärden. Även med en mycket beskedlig höjning av skattekvoten skulle kommunsektorn kunna tillföras betydande belopp. Vänsterpartiets budgetalternativ i riksdagen skulle tillföra Botkyrka – lågt räknat – minst 150 miljoner.

Slutligen, klimatkrisen, klimathotet, klimatnödläget. Alla, eller nästan alla, talar om att vi måste ställa om vårt samhälle, vår produktion och vår konsumtion, globalt, nationellt och lokalt. Men allt för få talar om vad detta kräver av vårt samhälle. Och ännu färre genomför vad som krävs. Sopsortering och cykel till jobbet är utmärkt, ja nödvändigt. Men det är inte det som ensamt klarar krisen. Det krävs en massiv, genomgripande förändring av produktion, transporter och infrastruktur. Vilket i sin tur kräver offentliga investeringar, lagregleringar och styrmekanismer av historiska dimensioner. Den som hoppas på marknadens osynliga hand kommer själv att famla i blindo.

Botkyrka har på papperet höga ambitioner för klimatpolitiken. Men låt oss vara ärliga: vi ligger efter. Vi måste öka takten. Vi måste göra mer. Vänsterpartiet föreslår att Botkyrka nu – utöver allt det som krävs i form av klimatsmart byggande, fossilfria transporter, energieffektivisering med mera – inleder en satsning på egen, lokal energiproduktion och energilagring, till exempel i form av en solcellspark efter modell från den andelsägda Bredtorps Solpark i Tranås. Det är blygsam början, men det kan bli en början till något stort.

Ordförande,

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets budgetalternativ, inklusive förändrad skattesats.”

Läs hela Vänsterpartiets budgetförslag genom att klicka här.

Uppdaterades: 30 nov 2021