Vem betalar priset?
Kommer du ihåg ”garantierna” från jasidan när vi gick med i EU? Den svenska alkoholpolitiken skulle inte påverkas. Inte heller vår utrikespolitik och neutralitet, eller offentlighetsprincipen. Medlemskap i EU betydde att företagen inte skulle flytta. Fler jobb skulle skapas… Hittills har Sverige betalat cirka 10 miljarder netto per år till EU, för att konstatera att jasidan fått fel på varje punkt. Sverige ansluter sig till EU:s militära snabbinsatsstyrkor, alkoholkonsumtionen är uppe på 1800-talsnivåer, myndigheterna blir allt mer slutna, och företagen flyttar ut på löpande band.
Visst kan man säga ”vad var det vi sa” – men vi har inte råd att vara skadeglada. Ty det är vi själva – vi studenter, arbetare, vanliga människor – som betalat priset hittills. För nedskärningarna, för jobbflytten, för missbruk och kriminalitet.
Men vi har i alla fall haft ett skydd kvar: fackföreningarna. Många gånger är facket trögt och pampigt. Men det finns där, när det behövs. Nu, när kampen mot lönedumpningen pågår som bäst, tävlas det i att peka ut facket som protektionistiskt och rasistiskt. ”De vill bara skydda svenska arbetares jobb mot flitiga och tacksamma letter”, är budskapet.
Att det skulle vara rasism att vissa ska jobba för halva lönen – och vara tacksamma för det på grund av sitt ursprung – det kommer förstås inte på fråga. Det är därför vi inte får höra om hur två lettiska byggnadsarbetare, anställda/”delägare” i Bygg-Lett i Örebro, i somras inte spelade undergivna Onkel Sam utan, missnöjda med villkoren, gick till facket. Resultat: sparken, liksom fem av deras kollegor. Byggnadsavdelningen har sedan dess kämpat med att ordna bostäder och riktiga, kollektivavtalsenliga, jobb åt dem. Och lyckats för åtminstone fyra av de sju. Tyder det på protektionism och rasism – eller att man helt enkelt bekämpar det moderna slaveriet som EU-utvidgningen möjliggjorde?
Eller när 200 thailändska svetsare nyligen fick nog i Lysekil, vad gjorde facket? Sa man ”skicka ut dem” eller ställde man sig på svetsarnas sida? Givetvis det senare. Det är inte konstigt, snarare självklart, för den som förstått fackets uppgift.
Fler sådana händelser finns, som vi inte får höra. Åtminstone inte i de stora borgerliga medierna – det passar inte in i bilden man vill sprida. Men sedan Arbetsdomstolen i våras beslutade att hänskjuta Vaxholmstvisten till EU-domstolen, är den fackliga styrkan i fara. För att anknyta till EU-inträdet igen så ansåg sig Sverige ha fått löfte att den svenska arbetsmarknadsmodellen, med kollektivavtal hellre än lag, skulle lämnas i fred. Även inom LO fanns de – exempelvis nuvarande avtalssekreterare Erland Olausson – som 1994 argumenterade för att ”garantin” var värd något. Vi på nejsidan var skeptiska.
Men jag hoppas faktiskt att EU-kramarna får rätt på åtminstone på den här punkten. Tyvärr talar dock mycket för att EU:s heliga fria rörlighet får gå före strejkrätten. Och i så fall blir det vi – studenter, arbetare, vanliga människor – som får betala priset. Igen.
Henrik Vidalve, ordförande vänsterpartiet i Botkyrka