Regeringen har meddelat i den ekonomiska vårpropositionen att man i nåder tillför kommuner och landsting 7 miljarder nästa år och 5 miljarder i höjda statsbidrag 2011 och 2012. Inte ytterligare 5 miljarde2, utan 2 miljarder mindre än 2010. Och för i år blir det inte ett öre. Det är ynkligt. Regeringens summor kommer inte i närheten av vad som skulle krävas för att kompensera för minskade intäkter och ökade kostnader. För Botkyrka innebär det ca 40 miljoner 2010, men besparingskravet är minst 75 miljoner.

På arbetsmarknadspolitikens område är det om möjligt ännu klenare. DN satte underdånigt rubriken "Regeringens storsatsar mot arbetslösheten", men sanningen är att den satsningen till allra största delen består av arbetslöshetsersättningar; och den aktivitet som det arbetslösa erbjuds är att sitta och söka jobb som inte finns.

Anders Borg jobbar hårt på sin image som ansvarig finansminister. Han kan knappt öppna munnen numera utan att understryka hur ansvarig han är. Detta ansvar består i att "sitta lugnt i båten" och "inte överila sig". Ett annat sätt att beskriva detta ansvar är att säga att regeringen största möjliga mån undviker att använda de stimulansmedel man trots allt har till sitt förfogande.

Anne-Marie Lindgren på Arbetar-rörelsens tankesmedja har kallat bristen på krispolitik irrationell, men jag tror att det är en missuppfattning. Krispolitik i dag innebär, det verkar numera nästan alla ekonomer överens om, massiva satsningar på offentliga investeringar och offentlig konsumtion. Lägg därtill utsikten att tvingas till nationaliseringar av storbanker och multinationella företag, så blir det rätt uppenbart varför Borg och Reinfeldt inte vill överanstränga sig. De agerar helt rationellt från sina borgerliga utgångspunkter.

Obegripligt nog har regeringen vunnit i opinionen den senaste tiden, visserligen hjälpt av schabbel inom arbetarörelsen, men likväl absurt. Det kan inte hålla i längden. Nu måste den rödgröna oppositionen ta initiativet i debatten och visa konkret hur alternativet till den borgerliga passiviteten ser ut: lärare och sjuksköterskor som arbetar istället för att stämpla, investeringar i framtidens infrastruktur istället för skattesänkningar till överklassen. Vi måste ständigt påminna om den sanning som är så självklar att det krävs en borgerlig finansminister för att glömma bort den: om fler arbetar blir vi rikare, om färre arbetar blir vi fattigare.

Uppdaterades: 16 apr 2009