Vad det här betyder för Botkyrka vet vi inte än. När detta skrivs håller den politiska majoriteten i kommunen på att diskutera ramarna för flerårsplanen 2010–2013 som kommunfullmäktige tar i juni. Allt tyder på att vi nu måste gå från effektiviseringar till rena besparingar och uppskjutna investeringar, men givetvis kommer vi att göra allt som står i vår makt för att minska skadeverkningarna och skydda verksamheterna, inte minst förskolor och skolor, äldre- och handikappomsorg och det sociala arbetet.

Hittills har regeringen hårdnackat vägrat att räkna upp statsstödet till kommunerna, trots att alla, från höger till vänster, inklusive regeringens partikolleger i kommuner och landsting, närmast desperat kräver att man gör något. I den debatt om kommunernas ekonomi som riksdagen genomförde på Vänsterpartiets begäran började motståndet försvagas. Kanske kommer det någon form av stöd, kanske som ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgifterna, men inte förrän 2010. Och vi vet inte hur mycket det blir (förutom att det med all sannolikhet blir för lite).

Som jag skrev i en tidigare krönika står Botkyrka bättre rustat att möta krisen än många andra kommuner som använt högkonjunkturen till skattesänkningar och privatiseringar. Men det är också så att en stor del av Botkyrkaborna hör till dem som är mest beroende en väl fungerande offentlig service och som oförtjänt får ta de hårdaste smällarna när kapitalismen krisar och den borgerliga regeringen gröper ur trygghetssystemen. Nu gäller det för Vänsterpartiet och hela den rödgröna majoriteten i Botkyrka att tydliggöra var det politiska ansvaret för detta ligger. Och vem som kan vända utvecklingen.