Till minne
Till minne
Inger Olsson
6 december 1934 – 19 juni 2013
Inger Olsson är borta. Sjukdomens obeveklighet borde gjort oss beredda på beskedet, men det är ändå svårt att ta till sig. Inger föddes i en politiskt aktiv arbetarfamilj på Södermalm i Stockholm. Föräldrarna hade träffats i det kommunistiska ungdomsförbundet, SKU, och det politiska och fackliga engagemanget var en självklar del i vardagen. 1930 talet var en orolig tid, präglad av kapitalismens dittills djupaste kris med arbetslöshet, fattigdom, hårda klasskonflikter. Fascismens frammarsch omfattade även Sverige, hetsen och trakasserierna mot den kommunistiska rörelsen trängde även ner i barns och ungdomars tillvaro. Inger blev tidigt klar över var hon hörde hemma, en insikt som fördjupades alltmer under en uppväxt i det andra världskrigets skugga.
Det kan idag vara svårt att föreställa sig den optimism och framtidstro som segern över fascismen 1945 förde med sig. Inte minst den medvetna ungdomen såg möjligheterna öppna sig för en ny värld med fred, rättvisa och framsteg. Men när Inger mot slutet av 40-talet, som femtonåring blev medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet, var det kalla kriget redan en realitet. Mc Carthys hysteriska kommunistjakt i USA exporterades även till Sverige samtidigt växte hotet om ett kärnvapenkrig. Försvaret av freden blev en central uppgift. Inger gjorde stora insatser i fredsarbetet bland annat i den internationella namninsamlingen för Stockholmsappellen som krävde ett totalt förbud mot kärnvapen och Inger blev den främsta i ungdomsförbundets insats för denna namninsamlingskampanj.
I ungdomsförbundet träffade Inger sin livskamrat Folke. 1951 deltog de i den Världsungdomsfestival som genomfördes i Berlin, då alltjämt en ruinstad uppdelad i de allierades krigszoner. Festivalen var en enastående manifestation av ungdomens beslutsamhet att bygga en ny och bättre värld. Men det blev också en uppvisning av den tidens massiva hyllningar av Stalin. Inger reagerade häftigt mot denna personkult och markerade tydligt sin avsky trots att omgivningen tog den för given.
Trots det kalla krigets ideologiska motvind ville partiet i sin ungdomspolitik förverkliga idén om en bred demokratisk ungdomsrörelse. 1952 bildades därför ett nytt ungdomsförbund – Demokratisk Ungdom. SKU förutsattes stödja det nya förbundets uppbyggnad men dess politiska profil var så nertonad att projektet framstod som tämligen meningslöst. Inger och Folke valde därför att istället arbeta i partiet.
Inger var som person anspråkslös, de yvigare gesterna överläts till andra. Det kunde missuppfattas som eftergivenhet men Inger valde sina strider. Hon förenade en djupgående teoretiskt och ideologiskt skolning med ett självständigt kritiskt tänkande och var tydlig även när hennes kritik av och till stod i konflikt med de för tillfället i partiet anbefallda politiska uppfattningarna. Efter SUKP:s 20:e kongress 1956, där Chrustjov tycktes inleda en full ständig uppgörelse med Stalinismen, accepterade Inger ett erbjudande att 1957-58 studera vid SUKP:s partiskola i Moskva. Vistelsen i Sovjet medförde inte någon positivare syn på den sovjetiska ”realsocialismen”, tvärtom bekräftades Ingers kritik av sovjetsamhället.
Efter hemkomsten arbetade Inger en tid på partiets förlag Arbetarkultur. Partiledningen uppskattade inte att Inger vädrade sin kritik av Sovjetsystemet och partiets förhållande till öststatssocialismen och hon erbjöds arbete utanför partihusets väggar.
Men förändringar var ändå på gång i partiet. Inger anslöt sig till kraven på förnyelse och självständighet och välkomnade valet av C.H. Hermansson till partiordförande 1964. Likaså stödde hon helt partiets entydiga fördömande när öststaterna krossade ”Pragvåren” 1968. Inom partiföreningen i Farsta märktes efterhand att en Moskvatrogen falang systematiskt och försåtligt utvecklade ett motstånd mot partiets förnyelseprocess. När inger flyttade till Botkyrka 1974 och hon där började delta i partiföreningens arbete märkte hon snabbt att föreningen var ett fäste för den dolda fraktion som ville erövra eller splittra partiet. Den akuta arbetsuppgiften blev att värna partiet och Inger blev den drivande kraften i arbetet för att isolera de blivande APK:arna. Det krävde ett hårt ideologiskt och organisatoriskt arbete, som försvårades av en vacklande lokal partiledning. Slitet belönades dock med framgång. När utbrytningen kom 1977 var det bara omkring en handfull medlemmar som lämnade partiföreningen.
Inger har förblivit Botkyrka trogen. Efter striden med APK:arna kunde Inger satsa sin kraft även på andra fält. Förutom det interna partiarbetet där hon alltid varit en klippa, engagerade sig Inger i den kommunala politiken. Under mer än tre decennier blir listan på förtroendeuppdrag mycket lång, kommunfullmäktige, miljö- och hälsoskyddsnämnd, utbildningsnämnd, Botkyrkabyggens styrelse och så vidare. Med över 20 år som nämndeman, ledamot i polisstyrelsen och i kommunens utskott och nämnder för individfrågor blev de sociala frågorna en tyngdpunkt i hennes politiska arbete. Inger var förste vice ordförande i socialnämnden 2007–2010 och fortsatte som ersättare i nämnden och ledamot i nämndens sociala utskott när Vänsterpartiet tog över ordförandeposten efter valet. Inger var allmänt omtyckt och respekterad – för sitt engagemang, sin erfarenhet och integritet.
Drivkraften i Ingers livslånga kamp för ett samhälle utan utsugning och förtryck var hennes teoretiska och ideologiska övertygelse om socialismens nödvändighet. Samtidigt med den dagliga kampen mot kapitalet hävdade hon att ett parti som gör anspråk på att kallas socialistiskt även måste hålla visionen om ett helt annat samhälle levande.
Inger har lämnat oss – vi bevarar minnet av en god kämpe och kamrat.
För kamraterna i Vänsterpartiet Botkyrka
Anna Herdy, ordförande
Mats Einarsson, gruppledare