Denna text om nejlikans historia som politisk symbol, skriven av Folke Olsson, publicerades ursprungligen i Vänsterpress nr 2/2006.

Vänsterpartiet introducerade på sin 36:e kongress sin nya version av partiets symbol. Utformningen ansluter väl till den röda nejlikans tradition som kännetecken för vårt parti och den internationella radikala arbetarrörelsen. Många blommor tillskrivs skiftande symboliska betydelser – så även den röda nejlikan. Som den sociala revolutionens symbol har den en lång och hedervärd historia.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis Frihet-Jämlikhet-Broderskap. De ädla målen förrådes dock och kapitalismen gavs frihet att brutalt exploatera det arbetande folket.

Men en växande arbetarklass höll parollerna levande och de anammades av den socialistiska arbetarrörelsen. Vid den 1:a internationalens kongress i Genève 1866 etablerades den röda fanan som den socialistiska rörelsens kännetecken, och under Pariskommunen 1871 – den första socialistiska revolutionen – befästes den röda färgen som det kämpande proletariatets symbol. En ytterligare markering gjordes på den 2:a internationalens kongress 1889, den kongress som då beslöt att göra 1 maj 1890 till arbetarklassens internationella demonstrationsdag.

Firandet av 1 maj utmanade dock det borgerliga samhället. Kampen för rätten att demonstrera blev på många håll mycket hård och de röda fanorna förbjöds. Förbudet trotsades och de arbetande manifesterade sin sammanhållning med röda band och andra tecken.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. I samband med den franska revolutionen hade visserligen de mest reaktionära krafterna utnyttjat nejlikan som sitt kännetecken men arbetarkvinnorna återerövrade nejlikan som symbol för kärleken, livet och arbetarklassens kamp för ett rättfärdigt samhälle. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge 1 maj dess prägel av högtid och fest.

Direkt förknippad med firandet av 1 maj, tillskrivs den röda nejlikan delvis samma symboliska värden som den röda färgen. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

Den röda nejlikan introducerades i Sverige år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet. I ett cirkulär till klubbarna skrev förbundets centralstyrelse att alla arbetarklassens festsamlingar bör stå i den röda nejlikans tecken.

”Nejlikan, vilken i flera av våra utländska broderpartier användes som partimärke och sedan gammalt är den sociala revolutionens symbol, är utomordentligt vacker … Låt 1913 års sommar stå i tecknet av den sociala revolutionens symbol!” När ungdomsförbundet och den övriga radikala vänstern stöttes ut ur det alltmer högervridna socialdemokratiska partiet, och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, förde man med sig traditionen med den röda nejlikan.

Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall. 1941 var ett dramatiskt år med fascismens segertåg över Europa. Danmark och Norge var ockuperade och Hitlers trupper stod utanför Moskva. Vårt parti förbjöds att demonstrera.

På arbetarklassens högtidsdag tågade socialdemokrater och borgare tillsammans i så kallade ”medborgartåg” – även om många socialdemokrater stannade hemma. Kommunisterna kunde i alla fall manifestera 1 maj med möten runtom i landet. Inför 15 000 åhörare och med den röda nejlikan på rockslaget, talade partiets ordförande Sven Linderot i Vasaparken i Stockholm. I ett uttalande från partiet konstaterades att: ”Sveriges arbetare kan icke demonstrera för freden och friheten tillsammans med högern och krigsaktivisterna, tillsammans med fredens och frihetens fiender. De kan icke demonstrera för bättre livsvillkor tillsammans med utplundringspolitikens främsta representanter, med kupongklippare och krigsprofitörer.”

Kampen mot fascismen präglade hela 1930-talet. Arbetarrörelsens organisationer krossades och fascismens frammarsch, som inte hotade kapitalismen, tolererades i hög grad av de borgerliga demokratierna.

När de fascistiska staterna i förbund med den spanska reaktionen angrep det demokratiska Spanien för jämnt 70 år sedan, reste sig dock det spanska folket till väpnad kamp mot fascismen. När antifascister från hela världen slöt upp i kampen på den spanska republikens sida var den röda nejlikan en av de symboler som markerade den internationella antifascistiska solidariteten.

Det är viktigt att slå fast att den stalinistiska urartningen i det så kallade östblocket även komprometterade arbetarrörelsens symboler. Det kan dock konstateras att det inte upphävt symbolernas verkliga innebörd i takt med den sociala och antiimperialistiska kampens utveckling.

Ett tydligt exempel på den röda nejlikans självklara roll och egentliga symboliska innebörd kom till uttryck vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

Det kan också hävdas att den röda nejlikan därvid förknippades med en genomgripande fredlig omdaning av den rådande samhällsordningen. Men de revolutionära målen skulle snart svikas av de krafter som värnade kapitalismens fortbestånd. Det skulle snabbt visa sig att den knutna näven i det portugisiska socialistpartiets emblem inte riktades mot kapitalet. En skiljelinje tydliggjordes därmed när det gällde innebörden i bruket av arbetarrörelsens symboler.

Denna skiljelinje har, som i andra länder, också präglat vad symbolerna står för inom den svenska arbetarrörelsens partier. Deras skilda strategier för samhällets utveckling, representeras av den revolutionära nejlikan och den reformistiska rosen.

Den motsättning som föreligger har även tagit sig konstnärliga uttryck. Albin Amelin, den svenska arbetarklassens och arbetarrörelsens främste bildkonstnär, kommunist, men tidigt starkt kritisk till utvecklingen i Sovjetunionen, har i en bekant målning tydligt markerat sin syn på att socialdemokratin övergivit arbetarrörelsens ursprungliga mål – socialismen.

Per-Olof Zennström kommenterar detta verk i sin bok om Amelin. ”I Stilleben med gevär har Amelin sammanställt pingstliljor och amaryllis i en lerkruka med en rad politiska symboler till en demonstrativ undervisning. På bordet ligger ett nummer av Social-Demokraten från den tid då den ännu bar franska revolutionens devis, ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”, och marxismens främsta urkund, Kapitalet, som underlag för mausern från Botkyrka skytteförening, med ett par nejlikor emellan.”

Den röda nejlikan representerar en internationell och svensk arbetartradition, men är också en levande symbol för dem som lever i armod och förtryck idag. Samhällsutvecklingen har skapat en alltmer omfattande och mångsidig arbetarklass – samtidigt som de grundläggande klassförhållanden och motsättningarna består.

Det gamla homogena klassmedvetandet utvecklas med nya insikter om intressegemenskap och nödvändigheten av en samlad nationell och gränslös kamp. Den röda nejlikans innebörd har vidgats. För alltfler framstår den som ett kännetecken i kampen för fred, social rättvisa, frihet, demokrati och en samhällsordning utan utsugning och förtryck – en samlande symbol för en bred socialistisk vänster.

Vänsterpartiets 36:e kongress gav uttryck för en stark vilja till kraftsamling och enighet inför det förestående valet och den offensiva politik som kongressen lade fast.

Snart är det 1 maj och det gäller att mobilisera för en bred uppslutning kring det vänsteralternativ vi står för, men vi ska också mötas till högtid och fest i den röda nejlikans tecken.

Folke Olsson

Uppdaterades: 07 apr 2020