Först betalar du. Sen får du göra jobbet själv. Så fungerar det på Ikea – men det visste du ju på förhand. Gillar du det inte, går du och handlar någon annanstans. Enkelt! Tänk dig att samma princip gällde den kommunala välfärden. Skillnaden är att du inte har någon ångerrätt eller öppet köp om du blir missnöjd. I höst kommer 2000-talets mest bedrägliga begrepp till Botkyrka: ”social ekonomi”. Nedsipprat från EU. Och det kan påverka ditt liv mycket konkret.
Strategin från EU-nivå är att välfärdsstaten ska krympa. Den offentliga sektorns resurser i andel av BNP har minskat under lång tid, genom inriktningen på den ekonomiska politiken. Skattesänkningar för företag och de rika, privatiseringar, nedskärningar och arbetslöshet… många av oss har känt av konsekvenserna in på bara skinnet.
Ingen kursändring verkar vara i sikte. I EU-elitens huvuden finns något man kallar den ”europeiska sociala modellen”. Man vill skilja sig från “det råa USA” och faktiskt ha en någorlunda fungerande välfärd. Och medborgarna är ju krävande; vi vill ju få valuta för skattepengarna i form av en utvecklad och förbättrad välfärd.
Problemet är att vi ju inte har råd med välfärden, resonerar EU-byråkraten som redan från början låst sig vid ett pessimistiskt framtidsscenario – och att det är uteslutet att höja skatterna.
Så hur göra för att få ekvationen att gå ihop? undrar vår EU-byråkrat. Det är här en av de bärande tankarna inom EU-elitens välfärdsdiskussioner kommer in: tron på det ”det civila samhället”. Vilket i praktiken innebär att någon annan ska gå in och göra jobbet.
Denna ”någon annan” kan benämnas många saker. Och det måste ju presenteras på ett aptitligt sätt för undersåtarna… Orden börjar höras allt oftare: Frivilliga insatser, medskaparanda, kooperation, kraftsamla, det civila samhället – eller som nu: den sociala ekonomin.
Allt för att ge en demokratisk aura åt planerna. Men alla undersökningar visar fortfarande att folk helt enkelt vill att den gemensamma sektorn ska fortsätta göra det den är bäst på – vård, skola och omsorg. Och fritiden är tillräckligt mycket stök och bök ändå – tid och ork räcker inte till för att vi dessutom ska ta hand om våra sjuka och gamla, eller agera extra fritidsledare åt våra barn. Därför lockar EU med ytterligare en morot: pengar. Den europeiska socialfonden ESF skjuter till medel till att bygga upp den “sociala ekonomin”. Ideella krafter ska via kortvariga projektmedel finansieras för att ta över sånt som kommuner inte längre sägs ha råd med. Det handlar alltså om att ersätta riktiga jobb inom vård och omsorg med olika sorters frivilliginsatser.
Nu kommer dessa tankegångar till Botkyrka. I höst ligger ett program om den sociala ekonomin på beslutsfattarnas bord. Snart kommer vi att få höra hur bra det är att “inte hindra frivilliga krafter” att “få” vara med och bidra till välfärdsarbetet. Och jo, vi vet att det kommer att fungera – de första åren. Eftersom den europeiska socialfonden kommer att skjuta till pengar till en början. Men svaret finns på några års sikt. För EU:s nedskärnings- och privatiseringspolitik kommer att fortsätta. Och efter några år har kommunen inget val – då riskerar man att ha låst sig vid den här modellen. Frågan då kommer att låta snarare: Varför betala fullt pris för att driva ett kommunalt äldreboende när man kan få jobbet gjort av anhörigföreningen till en tredjedel av priset?
Hur det kan gå, har vi sett exempel på från Malmö och det kontroversiella projektet ”Välfärd för alla”. Det har hittills mest uppmärksammats för sin repressiva hållning gentemot invandrarna i Rosengård, men inom ramen för projektet har andra fenomen dykt upp också:
För några år sedan genomfördes – cyniskt nog i just Rosengård och andra stadsdelar med större sociala behov – stora nedskärningar bland lärare och elevvårdspersonal. Nu diskuteras att låta socialbidragstagare göra de jobben – för 13 000 i månaden. Det är långt under kollektivavtalsenlig lön men mer än socialbidraget. Politikerna kallar “lönen” för ”kompletterande försörjningsstöd”. Det har blivit allt svårare att få hemtjänst beviljad för äldre. Kommunens tjänstemän uppmanar aktivt de anhöriga att själva ta hand om sina egna äldre. I praktiken slår det hårdast mot kvinnorna. Först utbränd på jobbet, sedan utbränd på fritiden… Kommunen ändrar på bidragssystemet till föreningslivet. De föreningar som inte vill ställa upp på kommunens politik (och göra gratisjobb) får sina kommunala bidrag minskade. Utpressning, någon?
Vi vet inte exakt hur Botkyrkas version av ”social ekonomi” kommer se ut. På vilket sätt du blir en “medskapare” och hur kommunen blir en “kraftsamlare” återstår alltså att se. Projektet är ännu inte demokratiskt förankrat bland kommunens politiker. Det är en fåtal kommunala tjänstemän som förbereder programmet som alltså senare i höst presenteras och troligtvis klubbas igenom i kommunstyrelsen. Så det finns all anledning att hålla ögon och öron öppna.
Men man kan lätt se konsekvenserna och riskerna med att bygga upp en så kallad “social ekonomi”:
Rättigheter byts mot välgörenhet. Varje medborgares självklara rätt att ta del av en professionell välfärd och service –vare sig det handlar om hemtjänsten, vård för missbrukare, en säkrad fritidsgård med fungerande personal eller justa bibliotek – ersätts av beroendeskap till frivilligarbete. En fungerande kommunal organisation med dess verksamheter riskerar att slås sönder när kommunen “beställer” tjänster från föreningslivet delvis finansierade av EU. Detta leder dessutom till ökad arbetslöshet och den kommunala kompetensen skingras för vinden.
Demokratin urholkas. Demokrati handlar ju inte bara om röster och val, utan även om möjligheten att utkräva ansvar. Att ett misslyckande ska kunna rättas till. Men hur ska det gå när politikerna inte längre har makten och möjligheten att påverka en stor del av den verksamhet som den går till val på, när den s k “vården, skolan och omsorgen” sköts av frivillighet?
Tänk även på föreningens perspektiv. Varför bildar man en förening? Jo, för att självständigt driva och arbeta med de frågor som medlemmarna vill. Inte för att ta order från politiker som lockar eller hotar med bidrag beroende på vilken service föreningen kan erbjuda. Vem vill vara frivilligt aktiv i en sådan förening? Det demokratiska livet i föreningarna riskerar att dödas. Även detta hotar demokratin på sikt. Kooperationens genomslag i Sverige berodde inte på att den var frammanad uppifrån utan att dess medlemmar själva, utifrån sina egna villkor och förutsättningar, diskuterade och bestämde dess former. Fackets styrka kommer inte ur att någon EU-byråkrat beordrat att ”här ska vi ha en fackförening”. Det är inte idrottsminister Ulrica Messing som har skapat idrottsrörelsen, utan tvärtom finns det en idrottsminister just för att svara mot denna massiva kraft som en sådan rörelse innebär. I stället för “social ekonomi” måste vi göra precis tvärtom. Föreningar och folkrörelser ska stärkas utifrån sina egna förutsättningar, helt enkelt.
Naturligtvis kan verkligheten bli en annan än EU-byråkratens. Det är faktiskt ganska enkelt att rusta upp välfärden – om man vill. Grundfrågan är att vården, skolan och omsorgen måste få mer resurser. Man kan ju börja med att sluta betala de årliga 23 miljarderna till EU. Eller att höja skatten för de rika, ta av företagens rekordvinster, och ha en ekonomisk politik för full sysselsättning.
Mattias Håkansson
Petteri Louhema