Det har allt mer blivit uppenbart för mig vad de som borde representera rapportering och sanna fakta står för. I ett fritt land som Sverige har media en möjlighet att granska och rapportera om vad de vill. Men granskningen och rapporteringen tycks ofta tjäna medias egna syften.
Vi har sett det i TV och i tidningar. Hur folk har gått ut i massor i Vitryssland för att kritisera Lukasjenko, och hans vidriga regering, som utifrån icke demokratiska strukturer än en gång blivit vald till president. Media har visat hur elaka poliser har skingrat folkmassorna och deras rätt att stå för sin åsikt och också visa den. Det är intressant att jämföra med hur demonstrationerna i Göteborg förbannades och polisens beteende översågs, i Vitryssland är det tvärtom, hyllningar till folket som vill ha demokrati och vågar stå upp mot farbror staten.

När vi ser rapporter från Frankrike handlar det mest om hur poliserna försöker ta itu med ett gäng ungdomar som vandaliserar och förstör på Paris gator. Inte tal om att politikerna eller poliserna gör något orätt. Inte tal om att alla dessa ungdomar, för det är klart fler än bara de som är ute för att vandalisera, nej det är även ungdomar, och miljontals av dem, som helt enkelt vägrar gå med på att makten ska få tvinga in dem i osäkra anställningsformer som gör att de aldrig kan känna sig riktigt säkra på om de kommer att ha ett jobb i morgon och om de med andra ord kommer att kunna klara av morgondagen, något som de gamla beslutsfattarna självklart inte behöver oroa sig för, de har ju för alltid försäkrat sig om god levnad.

Media har alltid valmöjligheten att vända allting till den bild som de själva vill, tyvärr missbrukas den möjligheten alltför ofta. Media har ett ansvar att visa på verklighet, något som känns allt mer avlägset i vårt samhälle. Mainstreammedia, de som har pengar (=åsikter åt höger), har inget intresse av att visa sanningen. Deras intresse ligger i att visa det som för deras ägare är den mest intressanta vinklingen. Kom inte och säg att statlig media i vissa mindre demokratiska länder är de enda som själva väljer ut vad som ska visas för medborgarna. Vinklad media dyker nog ned i din brevlåda var morgon eller syns respektive hörs på TV:n eller radion.

Henrik Vidalve, ordförande i Vänsterpartiet Botkyrka

I dag – när de sociala klyftorna växer och de redan rika roffar åt sig fantasibelopp i löner och bonusar, när demokratin och arbetsrätten urholkas när rovdriften på människor och natur skärps, finns det anledning att protestera.
Den första maj kommer Vänsterpartiet Botkyrka att demonstrera i Stockholm. Samling sker på Medborgarplatsen klockan 12.00. Parollen i år är: Stärk arbetsrätten!

Arbetsrätten hotas av förslag från de borgerliga där exempelvis centern vill försämra de ungas anställningsskydd likt förslagen i Frankrike. Arbetsplatserna får ett hårdnande klimat och tystnaden på arbetsplatserna breder ut sig allt mer. Folk är rädda för repressalier, att få sparken, eller har en anställningsform som gör att de inte känner sig trygga nog att våga ställa krav. Obekväma anställda kan köpas ut när arbetsdomstolen säger att företaget gjorde fel när den anställde avskedats.

När vi alla drabbas av kapitalets oförmåga att fördela såväl arbetet som arbetets frukter på ett rättvist sätt, när kvinnor ännu inte intagit sin självklara och jämställda plats på samhällslivets alla områden, när ungdomen berövas sin framtidstro genom arbetslöshet och brist på bostad, då finns det anledning att demonstrera.

När människor, som tagit sin tillflykt till vårt land, drabbas av utslagning, otrygghet och misär, då finns det anledning att ställa krav. När den kapitalistiska globaliseringen plundrar världens fattiga, då krävs en annan världsordning, utan imperialistiska krig och slavliknande arbets- och livsvillkor, då ställs det krav på handling.

Kampen måste föras varje dag men 1 maj är en dag att sätta kraft bakom orden, känna gemenskapens styrka och manifestera den internationella solidariteten i kampen för en ny värld.

Den röda nejlikan – socialismens symbol

I Vänsterpartiets logotyp och på årets första maj-affischer syns den röda nejlikan tydligt. Den röda nejlikan blev tidigt ett kännemärke för de arbetandes kamp för ett samhälle utan utsugning och förtryck. Den sociala revolutionen. skulle befria människan, skapa rättvisa och människovärdiga livsvillkor. I Europa var det de revolutionära kvinnorna i den socialistiska arbetarrörelsen som bokstavligen tog den röda nejlikan till sitt hjärta och mot 1800-talets slut var den etablerad som socialismens symbol i många Europeiska länder.

Den röda nejlikan introducerades i den svenska arbetarrörelsen år 1913 och har sedan dess varit den radikala vänsterns symbol. Vid vänsterpartiets kongress i januari fick nejlikan som partisymbol den utformning som ses i Botkyrkapolitikens vinjett. Traditionellt prydde man sig med nejlikan vid demonstrationer och utformningen av vänsterpartiets 1-majmärke i år erinrar om detta. Den röda nejlikan utgör idag ett samlingstecken för den breda socialistiska vänster som bekämpar nyliberalismen och försvarar välfärden och demokratin.

Vi vill tipsa om en intressant föreläsning som äger rum på Fittja bibliotek måndagen den 15 maj kl. 18. Den hålls också på Alby bibliotek den 22 maj.
David Massi,advokat, föreläser och samtalar om kvinnors och flickors rättigheter utifrån ett rättsligt perspektiv.

Hediye Guzel,statsvetare, berättar om sina egna erfarenheter av att vara kvinna/flicka i förorten Botkyrka. Hur handskas man med de patriarkala strukturerna i förorten?

Amineh Kakabaveh, socionom och ordf. i föreningen ”Varken hora eller kuvad”, föreläser och samtalar kring demokrati, jämställdhet och föräldrars delaktighet i barns och ungdomars vardag i förorten.
Alla tre föreläsarna är medlemmar i föreningen ”Varken hora eller kuvad”.

Fri entré.

Biblioteket bjuder på kaffe/te och smörgås.

Arrangörer: Föreningen ”Varken hora eller kuvad”, Alby/Fittja biblioteksenhet och ABF.

För mer info. kontakta :
[email protected]

Vänsterpartiet i Botkyrka säger nej till att skapa kommunalföbund med andra södertörnskommuner för miljö- och hälsoskyddsverksamheten och upphandlingen. Förslagen för bort beslutsmakten från de demokratiska församlingarna.
På gårdagens kommunstyrelsemöte yrkade Vänsterpartiet avslag på båda förslagen.

Vår principiella invändning grundar sig på det faktum att den demokratiska processen urholkas genom att beslutsfattandet flyttas från kommunens förtroendevalda till ett förbund med en politisk representation bestående av ett fåtal politiker där de större partierna utgör merparten.

När det gäller miljö- och hälsoskyddsverksamheten ser Vänsterpartiet positivt på en utveckling av arbetsmetoderna, vilket var en del av utredningen. De riskbaserade metoderna för tillsyn och avgifter är kanske den viktigaste delen. De effektiviserar arbetet, lägger resurserna där de behövs mest och är mer rättvisa för företag och övriga tillsynsobjekt.

Samarbetet mellan kommunerna kan säkert utvecklas ytterligare, men detta förutsätter inte att detta bör ske i ett kommunalförbund.

När det gäller upphandlingsverksamheten kan vi konstatera att eftersom upphandling berör den sammantagna kommunala förvaltningen kan det dessutom finnas skäl att anta att förslaget om bildandet av kommunalförbund i en framtid kan föreslås omfatta fler verksamheter. Vänsterpartiet ser en fara i att kommunala angelägenheter ska behandlas i en onåbar och sluten organisation.

Några av de invändningar som tar sig uttryck bland annat vid intervjuer av upphandlingschefer och upphandlingsgrupper gäller rädslan för att närheten till kommunens förvaltningar försämras, att leverantörer som förlorar en upphandling riskerar att bli utslagen från Södertörnsmarknaden och att en större organisation skulle fungera trögare.

Religionen är ett opium för folket, sade redan Karl Marx. För vänstern har det aldrig funnits något som helst skäl att ändra på den grundinställningen. Därför har vänstern gått i första ledet i kampen för kvinnans rättigheter – mot den religiösa reaktionens stå-vid-spisen-ideal och abortmotstånd. Därför finns inte ett spår av religiös argumentation i vår kritik mot Israels ockupationspolitik. Och därför har vänstern, ofta tidigare än andra, drabbats av de religiösa fanatikernas förföljelser – vare sig det handlar om islamister eller katoliker som menar att den som kräver rättvisa är en gudlös kommunist.
För religionen kan vara en fruktansvärd kraft. Inte bara när den används som täckmantel för andra intressen – som i inbördeskrigets Jugoslavien – utan även i världens vardag.

Exempelvis i hur USA och den katolska kyrkan hindrar kondomutdelning och sexualundervisning i aidsdrabbade länder i södra Afrika. Det är religionen som talar. Där råkar det vara Bibeln som dryper av blod.

När Israel hävdar sin rätt till expansion och att bygga folkrättsvidriga murar, är det också Gud som talar. Liksom när en självmordsbombare spränger sig själv på ett israeliskt café. Eller när danska flaggor och ambassader nu brinner.

Ett blint hat? Fanatism? Kanske. Ibland sägs att Mellanöstern är en bensindunk – och nu har danskarna tänt gnistan.

Men för att skapa bensin krävs en process i flera led. Först ska oljekällan lokaliseras, oljan ska pumpas upp, transporteras, raffineras… Dagens hat kommer inte ur ingenstans. Islamisternas ställning i många länder beror inte minst på att det knappt finns några sekulära krafter kvar i Mellanöstern.

Men så har det inte alltid varit. Libanon, Irak, Iran, Egypten, Palestina – det har funnits starka sekulära rörelser i alla dessa länder. Men västvärlden har tittat bort när de förföljts, eller aktivt bekämpat dem. Affärskontrakt, militärstrategi och olja har varit viktigare än demokrati. För ibland är Gud användbar i storpolitiken. Som när USA skapade och stödde mujaheddin i Afghanistan. Islamismen och religionen ansågs vara en pålitlig bundsförvant i kampen mot den sovjetiska ockupationen – då.

Eller vid stödet till shahen av Iran, som effektivt utrotade den sekulära oppositionen, krossade Tudeh – ett av regionens största vänsterpartier – och tvingade dess medlemmar i exil. Kvar att bekämpa shahens korrupta välde fanns bara de religiösa fanatikerna. Eller när den demokratiskt valde Mossadeq störtades i Iran 1953. En mittenpolitiker som dristade sig till att diskutera nationalisering av oljetillgångarna, så att de skulle komma hela folket till del.

Eller när Saddam Hussein – med USA:s aktiva stöd – invaderade Iran 1980. Hur många minns att USA stoppade en FN-resolution som fördömde gasattacken i Halabja där 5 000 kurder dog? Den egna skapelsen slog tillbaka. Saddam Hussein blev olydig och invaderade Kuwait. Först då passade det att måla upp honom som Hitler och låtsas om att vi aldrig haft med honom att göra. Efter invasionen bestämde sig USA för att spela folkgrupps- och religionskortet. Sedan dess har all rapportering och politik i Irak handlat om sunni mot shia mot kurder.

Även Usama bin Ladin blev olydig och vände sig mot sin tidigare husse. Sätt honom högst upp på listan över världens farligaste. Men vi har aldrig haft med honom att göra….

Manuel Noriega (i Panama) fick hållas så länge han ”bara” smugglade knark och var allmänt korrupt. Men när han ville stärka landets kontroll över Panamakanalen, då bombades han bort. Minns du? Inte?

Den demokratiskt valde Maurice Bishop ville förbättra för sitt folk på Haiti. Bomba bort. Minns du?

Mordet på Lumumba. Minns du?

Nej, många bryr sig inte. Vi kan titta bort, och vårt minne är kort. Men den som förtrycks minns. Och hatar. Hur hatet får sitt uttryck, visar sig långt senare.

Idag är det i Kina som vi blundar. Affärskontrakt och att just ”våra” företag ska vara först på marknaden, är viktigare än slaveriet i sko- och elektronikfabrikerna. Vi blundar för det saudiska kungahusets diktatur när det vankas vapenförsäljning. Samtidigt som vi förfasas över talibanernas kvinnoförtryck i Afghanistan och över att kvinnor inte fick gå och titta på fotbollslandskampen i Saudiarabien.

I stora delar av Latinamerika gryr däremot hoppet. Folkliga krafter har tagit över i Venezuela, Bolivia, Argentina, Brasilien, Uruguay, Chile med flera länder – här har man tröttnat på USA:s diktat över sin egen bakgård. Här vill man bygga alternativ. För den vanliga människan. Jobb och rättvisa.

Men får vi höra om det? Bryr du dig om USA:s inblandning i kuppförsöket i Venezuela 2002 – där Hugo Chavez i stället pekas ut som den halvgalne diktatorn? Bryr du dig om massakrerna på Haiti, under fransk, amerikansk och FN-flagg, som pågått sedan våren 2004? Bryr du dig ifall Evo Morales eller Chavez mördas? Ifall USA låter dömda terrorister (Luis Posada Carriles) få en fristad? Ifall svenska soldater används i hemliga Natooperationer i Afghanistan?

I fall vi, genom WTO och FN, fortsätter att skapa en värld där orättvisa handelsförbindelser och militärt godtycke bestämmer spelreglerna?

Och vad tror du sådana händelser gör med dem som upplever orättvisan? Man kan fortsätta att blunda. Men när det smäller, skäll inte på vänstern om vi inte har de snabba lösningar som den yrvakne kräver.

Vi har i 20 år sett hela processen till den färdiga bensindunken, men ingen har lyssnat. Man kan släcka den tillfälliga elden, men bensindunken finns kvar i 20 år till. Är det Kina som brinner härnäst?

Mattias Håkansson

Vänsterpartiet föreslår att en poesifestival för kvinnliga poeter anordnas i kommunen. Läs motionen i sin helhet här på hemsidan.
Poesin anses av många vara en smal sektor inom litteraturen och har därför en tämligen undanskymd plats när det gäller människors kulturkonsumtion. De flesta diktare är helt okända för en större allmänhet. Kända storheter när det gäller såväl nutida som äldre poesi har säkert sin läsekrets, i tidningarnas kulturbilagor omskrivs, och i bästa fall diskuteras, ett fåtal verk.

Det finns en skillnad i inställning till kvinnliga och manliga författare som har sitt yttersta ursprung i den kvinnosyn som varit och till allt för stor del fortfarande är förhärskande och som leder tillbaka till den tid när kvinnorna hade en ännu svagare status som handlande subjekt.

I den kulturella världen härskade männen. Kvinnan skulle vara den musa som stödde mannens utveckling för att han skulle nå en ställning på den litterära parnassen. När kvinnors läsning inte längre betraktades som en osedlig sysselsättning och när kvinnors litterära arbeten började publiceras, förringades såväl deras litteraturkonsumtion som deras författarskap. Inom litteraturen som i övrigt utgår från mannens normsamhälle var (och är) mannen norm, vars litterära uttryck värderades (och fortfarande värderas) högre än kvinnliga författares. För att nämna ett belysande exempel: Under sjuttiotalet kallades kvinnors motsvarighet till mäns självbiografier för bekännelseromaner.

Fortfarande är kvinnors ställning som poeter och författare svag gentemot männens. I moderna läroböcker i litteraturvetenskap både för gymnasier och högskola är det ett känt faktum att den kvinnliga representationen är skrämmande låg. Man kan dessutom fortfarande skönja reminiscenser från tiden för den riktning som kallades modernismen, under vilken kvinnors skrivande tog fart och kampen då kom att stå om vilket som var ”hög” och ”låg” litteratur och där männen stod för den höga.

Det finns även en tydlig överrepresentation till manliga författares fördel när det gäller utdelade stipendier och kulturpris. Betecknande är också att av 18 ledamöter i Svenska Akademien, som ju till övervägande del består av författare, är endast 4 ledamöter kvinnor.

Man kan naturligtvis namnge en rad framstående kvinnliga poeter vars verk publicerats under tidernas lopp, men det är och har varit mäns diktning och författande i övrigt som i allmänhet getts den största tyngden.

Det finns skäl att utgå ifrån att det litterära förtryck som kvinnor levt under påverkat många kvinnliga skribenters självförtroende i negativ riktning. Hur mycket intressant och läsvärd kvinnlig diktning som under tidernas lopp blivit refuserad av förlagen, ihjältigen av recensenter eller liggande i skrivbordslådor får vi inte veta. Det är dock mycket viktigt att skrivandet som uttrycksmedel uppmuntras och att det som skrivs ges en chans att nå en publik. Eftersom könsmaktstrukturen i första hand gynnar mäns skrivande vill jag mot bakgrund av ovanstående föreslå

att kommunen anordnar en poesifestival där kvinnor i alla åldrar ges möjlighet att framträda

att några etablerade kvinnliga poeter inbjuds att delta

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige

Att samhället ska vara tillgängligt för alla, även personer med funktionshinder, är en viktig demokratifråga. Vänsterpartiets gruppledare, Rose-Marie Holmgren, har ställt en rad frågor till kommunstyrelsens ordförande som kommer att besvaras på ett senare kommunfullmäktige. Läs hela interpellationen nedan.
Enligt kommunens handikappolitiska program ska full tillgänglighet uppnås till år 2010. Mycket behöver göras för att det av kommunfullmäktige fastslagna målet ska kunna uppnås. Fyra år är en förhållandevis kort tid för att åtgärda alla de brister som finns när det gäller funktionshindrades rätt till en tillvaro som inte begränsas av praktiska hinder. Inför stundande sommar är det till bland annat viktigt att de kommunala baden anpassas till de funktionshindrades situation. När det gäller kommunens största bad, Sandviksbadet, är toaletterna ett belysande exempel på de brister som finns: Två trånga toaletter med trappsteg av metallgaller utan räcken, som är svårt att stiga upp på för den som har det minsta svårt att röra sig. För en funktionshindrad person, speciellt den som är rullstolsburen, utgör detta förhållande ett hinder för att kunna vistas där under någon större del av dagen.

Med anledning av ovanstående ställer jag följande frågor till kommunstyrelsens ordförande:

Vad har hittills gjorts när det gäller arbetet med tillgänglighet?

Hur ser tidsplanen ut när det gäller arbetet med tillgängligheten under de följande åren?

Hur är arbetet organiserat inom och mellan berörda förvaltningar?

Hur många av kommunens bad är handikappanpassade?

Tycker du att det är acceptabelt att toaletterna inte är tillgängliga för funktionshindrade?

Om nej, tänker du ta initiativ till att alla toaletter på baden är handikappanpassade inför sommaren 2006?

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige

För knappt fyra år sedan gick vi till val i Sverige. Val till riksdag, landsting och kommun. I september är det dags att än en gång, i demokratins namn, avlägga sin röst för de nästkommande fyra åren. I demokratins namn var det ja… Demokrati enligt vissa, får man tro.
Det finns ett land som i många år fått lida för sin existens genom att det efter andra världskrigets slut beslutades att en judisk stat skulle bildas. Världens första konstruerade religionsstat. Palestinierna fick acceptera att andra skulle komma och bo på delar av deras områden. Blev de tillfrågade om det var en bra idé? Nej, för så hade FN bestämt, och Palestina hade varit ett protektorat till Storbritannien, så där kunde ju denna stat uppföras.

Nu har där varit val. Det som först sades vara en knapp seger för al-Fatah kom att bli en skrällseger för Hamas. En terrorstämplad organisation. Omvärldens reaktioner kunde inte vänta på sig: Att en fredsprocess nu ej kunde fortsätta med Israel, bara om al-Fatah skulle få vara kvar. Var de som sade dessa negativa ord medvetna om att också al-Fatah en gång hade stämplats som terrororganisation?

De, Hamas, har nu genom ett demokratiskt val blivit valda, det har dessutom av alla internationella observatörer sagts vara ett juste genomfört val. Än så länge är allt bra.

Det intressanta är efterspelen från många andra länders kommentarer. Självklart är inte våld den enda lösningen för Hamas, det har de nog inga problem med att förstå själva. Sedan måste de erkänna Israel som stat. Israel har mäktiga vänner och bör ej förbises. Det som jag reagerade på var dock George W Bushs kommentar. Att inget parti kan vara en ”fredspartner” om det har en väpnad gren. Det kommer från ledaren till det land som tar makten i egna händer och attackerar såväl Afghanistan som Irak under detta årtusende. Om inte det är en väpnad gren så vet jag inte vad man skall tro. Tänkte citera Kofi Annans kommentar. Lägg märke till den första meningen:

”Det ligger en fundamental motsägelse i att bära vapen och samtidigt delta i en demokratisk process och sitta i ett parlament. Jag är säker på att Hamas också tänker på det.” Det är något som Bush kanske skulle tänka på.

Det har ej heller väntats på kommentarer från den svenska borgerligheten. Både folkpartiet och moderaterna har beklagat sig över valet. Redan innan något har hänt. Abbas har förklarat Hamas regeringsbildare, längre än så har det inte kommit i processen, men redan får vissa för sig att fördöma och bilda skräckscenario. Ge Hamas och Palestina en chans istället, det är en del av demokratin.

Sedan ser vi hur det går, sedan kan folk komma med kritik, men innan något hänt? Nej. Det verkar som vi dock står där vi alltid står. Vissa av oss accepterar demokratin, andra inte.

Det jag vill komma till, som så ofta, är att historiskt titta på vilka som kämpat fram våra rättigheter, vilka som velat förändra samt vilka som inte velat ha förändring. Glöm inte vilka som kämpat för lika rösträtt för fattig som rik, gammal som ung, man som kvinna som transperson. Glöm inte vilka som velat förändra…

Jag hoppas att vi i höst går till ett val som, till skillnad från det palestinska, accepteras av både vinnare och förlorare. Vår demokrati kanske är värd så mycket ändå. Ha det bra.

Nytt år. Valår.
Henrik Vidalve, ordförande vänsterpartiet i Botkyrka

Botvidsgården ligger i Trosa kommun. Den ägs av Botkyrka och har tidigare använts som barnkollo. Handikappomsorgen har under senare tid också drivit sommarverksamhet där för sina brukare. Även socialförvaltningen har använts sig av Botvidsgården för familjer med behov av rekreation. Gården är med sitt natursköna läge och närhet till badvatten mycket lämplig för kolloverksamhet
Nu står Botvidsgården och förfaller, samtidigt som behovet av kolloplatser är stort. Men några pengar för en restaurering finns inte avsatta varken i ettårsplanen eller flerårsplanen. Detta framgick genom svaret på en interpellation (längre fråga) som Vänsterpartiet ställt till kommunstyrelsens ordförande.

Idag bereds plats för 120 barn i åldrarna 10-12 år på Sandagård i Strängnäs kommun. Kostnaden är 700 kronor för sex dagar. Mellan 50 och 80 barn som söker blir utan plats. Eftersom den lägre åldersgränsen är satt till tio år skulle det med all säkerhet vara fler barn som blev utan plats om man även lät åtta och nioåringar söka, vilket skulle vara rimligt. Dessutom borde vistelsetiden vara mer flexibel, en del barn skulle nog vilja och behöva en längre vistelse på kollo.

Vi vet att det finns många familjer som inte har råd att åka på semester. För deras barn innebär sommarlovet sällan några större upplevelser utöver dem som närmiljön erbjuder.

I en kommun som Botkyrka är det särskilt viktigt att kunna erbjuda tillräckligt med kolloplatser. Kollo är sol, bad och kompisar och duktiga ledare som organiserar verksamheter till nytta och glädje för barnen. Det är ett fattigdomsbevis att kommunen inte förmår att ordna platser till alla barn som vill till kollo.

Under interpellationsdebatten kom det fram en uppgift som inte fanns med i det skriftliga svaret, nämligen den att Botkyrka och Trosa kommun för diskussionen om Botvidsgårdens fortsatta framtid. Som det framlades kan det möjligen innebära något positivt.

Moderaterna vill gärna sälja Botvidsgården. Uppenbarligen är behovet av kolloplatser ingen stor sak för dem. Vi hoppas verkligen att socialdemokraternas diskussion med Trosa kommun inte utmynnar i ett sådant ställningstagande. Det vore nämligen genuint dumt att göra sig av med denna tillgång som åter skulle kunna bli till stor glädje för Botkyrkas barn. Men då måste Botvidsgården restaureras och inte tillåtas att förfalla.

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige och ledamot i socialnämnden

Hösten 2004 aktualiserades frågan om viss exploatering av mark för bostadsbebyggelse i området kring Grödinge kyrka, även kallat Grödinge kyrkby. En förstudie har genomförts och ett program för en detaljplan har utarbetats och är nu föremål för samråd.
Detta ger möjlighet för direkt berörda och andra intresserade att framföra sina synpunkter. Efter den tidigare förstudien som upptog fyra områden är det nu efter vissa ändringar 5 områden, varav 2 nytillkomna som presenteras i samrådsmaterialet. Dessa två ser Vänsterpartiet som uppenbart olämpliga att exploatera.

I kommunens översiktsplan fastställd 2002-10-31 anges som kommunens avsikt beträffande Grödingebygden, att ”Inga stora exploateringar eller förändringar föreslås på landsbygden. Landsbygdsmiljön med sina karaktärsdrag som odlingsbygd, skogsområden, bybildningar och större gårdar är som helhet bevarandevärd.” Vid behandlingen av den aktualitetsförklaring gällande översiktsplanen som kommunen nyligen antagit framförde Vänsterpartiet att ”Utvecklingen kan motivera mycket små ingrepp i Grödingelandets miljö under förutsättning att de harmoniera med omgivningen och inte medför att en successiv exploatering inleds där alla bevarandevärden underhand kan gröpas ur.”

Vänsterpartiet slår således vakt om översiktsplanens intentioner och vi har under ärendets hittillsvarande behandling ställt oss positiva till att en ytterst begränsad och varsam utbyggnad av området kan prövas. Vi anser att några få mindre hus nedanför kyrkan och utefter väg 569 kan visa sig godtagbar utan att det behöver förta intrycket av kyrkans upphöjda placering i området. Tvärtom skulle en utbyggnad med ett fåtal hus, som till storlek och utformning är helt anpassad till nuvarande bebyggelse, kunna förstärka bykänslan. Den nuvarande tämligen glesa bebyggelsen kan tåla en viss förtätning med ett attraktivt boende. Detta skulle också bidra till att motivera åtgärder som kan lösa de problem som föreligger vad gäller vatten- och avloppssituationen.

Vänsterpartiet är ytterst tveksamt till en exploatering som sträcker sig längre än området nedanför kyrkan men vi kommer att ta slutlig ställning när resultatet av samrådsprocessen föreligger. Vår utgångspunkt är att konsekvent hävda de viktiga natur- och kulturmiljöintressen som finns på Grödingelandet. Vi utesluter dock inte att de mindre förändringar som översiktsplanen ändock medger kan godtas om befintliga viktiga bevarandevärden fullt ut beaktas.

Folke Olsson, ledamot i kommunfullmäktige och planerings- och näringslivsberedningen