Kommer du ihåg ”garantierna” från jasidan när vi gick med i EU? Den svenska alkoholpolitiken skulle inte påverkas. Inte heller vår utrikespolitik och neutralitet, eller offentlighetsprincipen. Medlemskap i EU betydde att företagen inte skulle flytta. Fler jobb skulle skapas… Hittills har Sverige betalat cirka 10 miljarder netto per år till EU, för att konstatera att jasidan fått fel på varje punkt. Sverige ansluter sig till EU:s militära snabbinsatsstyrkor, alkoholkonsumtionen är uppe på 1800-talsnivåer, myndigheterna blir allt mer slutna, och företagen flyttar ut på löpande band.
Visst kan man säga ”vad var det vi sa” – men vi har inte råd att vara skadeglada. Ty det är vi själva – vi studenter, arbetare, vanliga människor – som betalat priset hittills. För nedskärningarna, för jobbflytten, för missbruk och kriminalitet.

Men vi har i alla fall haft ett skydd kvar: fackföreningarna. Många gånger är facket trögt och pampigt. Men det finns där, när det behövs. Nu, när kampen mot lönedumpningen pågår som bäst, tävlas det i att peka ut facket som protektionistiskt och rasistiskt. ”De vill bara skydda svenska arbetares jobb mot flitiga och tacksamma letter”, är budskapet.

Att det skulle vara rasism att vissa ska jobba för halva lönen – och vara tacksamma för det på grund av sitt ursprung – det kommer förstås inte på fråga. Det är därför vi inte får höra om hur två lettiska byggnadsarbetare, anställda/”delägare” i Bygg-Lett i Örebro, i somras inte spelade undergivna Onkel Sam utan, missnöjda med villkoren, gick till facket. Resultat: sparken, liksom fem av deras kollegor. Byggnadsavdelningen har sedan dess kämpat med att ordna bostäder och riktiga, kollektivavtalsenliga, jobb åt dem. Och lyckats för åtminstone fyra av de sju. Tyder det på protektionism och rasism – eller att man helt enkelt bekämpar det moderna slaveriet som EU-utvidgningen möjliggjorde?

Eller när 200 thailändska svetsare nyligen fick nog i Lysekil, vad gjorde facket? Sa man ”skicka ut dem” eller ställde man sig på svetsarnas sida? Givetvis det senare. Det är inte konstigt, snarare självklart, för den som förstått fackets uppgift.

Fler sådana händelser finns, som vi inte får höra. Åtminstone inte i de stora borgerliga medierna – det passar inte in i bilden man vill sprida. Men sedan Arbetsdomstolen i våras beslutade att hänskjuta Vaxholmstvisten till EU-domstolen, är den fackliga styrkan i fara. För att anknyta till EU-inträdet igen så ansåg sig Sverige ha fått löfte att den svenska arbetsmarknadsmodellen, med kollektivavtal hellre än lag, skulle lämnas i fred. Även inom LO fanns de – exempelvis nuvarande avtalssekreterare Erland Olausson – som 1994 argumenterade för att ”garantin” var värd något. Vi på nejsidan var skeptiska.

Men jag hoppas faktiskt att EU-kramarna får rätt på åtminstone på den här punkten. Tyvärr talar dock mycket för att EU:s heliga fria rörlighet får gå före strejkrätten. Och i så fall blir det vi – studenter, arbetare, vanliga människor – som får betala priset. Igen.

Henrik Vidalve, ordförande vänsterpartiet i Botkyrka

Frågan om EU:s nya konstitution är avgörande för hur EU och Sverige kommer att styras i framtiden. Vi vill bevara och utöka möjligheten att genom demokratiska församlingar besluta om hur samhället ska se ut. Konstitutionen är ett stort steg för att ta ifrån oss ännu fler valmöjligheter.
Vänsterpartiet är förespråkare av parlamentarisk demokrati där riksdagen tillsätts genom allmänna, fria och rättvisa val. Några av demokratins viktigaste byggstenar är föreningsfriheten, yttrande- och tryckfriheten, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Vi vill att människor utifrån dessa principer ska kunna välja den politik som ska föras. Människor ska kunna välja en högerpolitik, även om vi inte tycker att det är en bra väg att gå. Ändå får vi gång på gång höra att vi egentligen inte vill det här. Faktum är att det är de som anklagar oss som egentligen vill begränsa valfriheten.

Högern har nämligen tagit till knepet att med hjälp av fördrag och juridik styra politiken i den riktning man vill ha. I EU:s fördrag finns redan sedan tidigare de grundläggande principerna om fri rörlighet för människor, kapital, varor och tjänster. Kommissionen och EG-domstolen bevakar den fria rörligheten för människor, kapital och varor så att inga hinder läggs för dessa. Ibland är det positivt, men ofta gör det att politikens möjligheter att ställa upp krav när det gäller till exempel hälsa, miljö, djurskydd och arbetsrätt begränsas. I längden vinner alltid den fria rörligheten, vilket den havererade alkoholpolitiken är ett bevis på. Den fria marknaden för tjänster är ännu inte genomförd, men den är på väg genom EU:s tjänstedirektiv, som är ett direkt hot mot svenska kollektivavtal.

Ett annat exempel på den grundmurade högerpolitiken är att prisstabilitet, dvs inte för mycket inflation eller deflation, ses som det allra viktigaste för ekonomin. Sysselsättning är inte lika viktigt, tycker EU. Sysselsättning för alla finns inte ens med i bilden. Det tror ekonomerna leder till för mycket inflation och med andra ord är det bra om vissa människor hålls utanför arbetsmarknaden.

I och med EU-medlemskapet så drabbas vi redan av det här. Vi kommer inte undan den fördragsfästa politiken så länge vi är med i EU, oavsett vad vi säger med våra valsedlar. Även om det finns vissa bra saker med EU så är det de här principerna som är överskuggande och styr allt annat. Frågan är om vi vill att dessa principer ännu mer ska styra politiken genom att EU:s institutioner ges ökad makt på riksdagens bekostnad.

Folket sa ja till EU-medlemskap 1994. Efter det så har det gjorts ändringar av EU-fördraget som undertecknats i Amsterdam och Nice, där man alltmer lämnat principerna om samarbete och gått mot mer överstatlighet. Europaparlamentet har omvandlats från att man med viss rätt kallat den för en diskussionsklubb till att ha delad makt med ministerrådet på alltfler områden. I ministerrådet kan man på fler och fler områden köra över enskilda länder, åtminstone om de är små. Kommissionen befäster allt starkare sin makt över politiken, trots att de inte är folkvalda utan egentligen bara är ett tjänstemannaorgan.

I konstitutionen tas det definitiva steget mot att undergräva riksdagens makt genom att unionen får befogenhet att ge sig själv makt på fler områden och samtidigt köra över enskilda länder på ännu fler områden – utan att vi behöver ändra i fördragen.

Att ta ställning för eller emot konstitutionen är alltså både att ta ställning till om det ska vara möjligt att driva en vänsterpolitik och om ifall demokrati mår bäst om besluten tas så nära de som påverkas av besluten som det är möjligt. Vi tycker att valet är lätt. Vi vill ha en folkomröstning om konstitutionen, som faktiskt inte är så svår att förstå som en helhet, vad än någon annan säger till dig. I de flesta av de länder som var medlemmar i unionen när vi gick med så ska man hålla folkomröstning, för man erkänner ju faktiskt att konstitutionen är ett stort steg. Federalister och nyliberaler sitter och myser nere i Bryssel och drömmer om de möjligheter som konstitutionen öppnar för dem. Det är dags för Persson och hans borgerliga kompisar att sluta dumförklara det svenska folket och ge oss en möjlighet att verkligen ta ställning till hur landet ska styras.

Johannes Bengtsson
Styrelseledamot (v) Botkyrka