Religionen är ett opium för folket, sade redan Karl Marx. För vänstern har det aldrig funnits något som helst skäl att ändra på den grundinställningen. Därför har vänstern gått i första ledet i kampen för kvinnans rättigheter – mot den religiösa reaktionens stå-vid-spisen-ideal och abortmotstånd. Därför finns inte ett spår av religiös argumentation i vår kritik mot Israels ockupationspolitik. Och därför har vänstern, ofta tidigare än andra, drabbats av de religiösa fanatikernas förföljelser – vare sig det handlar om islamister eller katoliker som menar att den som kräver rättvisa är en gudlös kommunist.
För religionen kan vara en fruktansvärd kraft. Inte bara när den används som täckmantel för andra intressen – som i inbördeskrigets Jugoslavien – utan även i världens vardag.

Exempelvis i hur USA och den katolska kyrkan hindrar kondomutdelning och sexualundervisning i aidsdrabbade länder i södra Afrika. Det är religionen som talar. Där råkar det vara Bibeln som dryper av blod.

När Israel hävdar sin rätt till expansion och att bygga folkrättsvidriga murar, är det också Gud som talar. Liksom när en självmordsbombare spränger sig själv på ett israeliskt café. Eller när danska flaggor och ambassader nu brinner.

Ett blint hat? Fanatism? Kanske. Ibland sägs att Mellanöstern är en bensindunk – och nu har danskarna tänt gnistan.

Men för att skapa bensin krävs en process i flera led. Först ska oljekällan lokaliseras, oljan ska pumpas upp, transporteras, raffineras… Dagens hat kommer inte ur ingenstans. Islamisternas ställning i många länder beror inte minst på att det knappt finns några sekulära krafter kvar i Mellanöstern.

Men så har det inte alltid varit. Libanon, Irak, Iran, Egypten, Palestina – det har funnits starka sekulära rörelser i alla dessa länder. Men västvärlden har tittat bort när de förföljts, eller aktivt bekämpat dem. Affärskontrakt, militärstrategi och olja har varit viktigare än demokrati. För ibland är Gud användbar i storpolitiken. Som när USA skapade och stödde mujaheddin i Afghanistan. Islamismen och religionen ansågs vara en pålitlig bundsförvant i kampen mot den sovjetiska ockupationen – då.

Eller vid stödet till shahen av Iran, som effektivt utrotade den sekulära oppositionen, krossade Tudeh – ett av regionens största vänsterpartier – och tvingade dess medlemmar i exil. Kvar att bekämpa shahens korrupta välde fanns bara de religiösa fanatikerna. Eller när den demokratiskt valde Mossadeq störtades i Iran 1953. En mittenpolitiker som dristade sig till att diskutera nationalisering av oljetillgångarna, så att de skulle komma hela folket till del.

Eller när Saddam Hussein – med USA:s aktiva stöd – invaderade Iran 1980. Hur många minns att USA stoppade en FN-resolution som fördömde gasattacken i Halabja där 5 000 kurder dog? Den egna skapelsen slog tillbaka. Saddam Hussein blev olydig och invaderade Kuwait. Först då passade det att måla upp honom som Hitler och låtsas om att vi aldrig haft med honom att göra. Efter invasionen bestämde sig USA för att spela folkgrupps- och religionskortet. Sedan dess har all rapportering och politik i Irak handlat om sunni mot shia mot kurder.

Även Usama bin Ladin blev olydig och vände sig mot sin tidigare husse. Sätt honom högst upp på listan över världens farligaste. Men vi har aldrig haft med honom att göra….

Manuel Noriega (i Panama) fick hållas så länge han ”bara” smugglade knark och var allmänt korrupt. Men när han ville stärka landets kontroll över Panamakanalen, då bombades han bort. Minns du? Inte?

Den demokratiskt valde Maurice Bishop ville förbättra för sitt folk på Haiti. Bomba bort. Minns du?

Mordet på Lumumba. Minns du?

Nej, många bryr sig inte. Vi kan titta bort, och vårt minne är kort. Men den som förtrycks minns. Och hatar. Hur hatet får sitt uttryck, visar sig långt senare.

Idag är det i Kina som vi blundar. Affärskontrakt och att just ”våra” företag ska vara först på marknaden, är viktigare än slaveriet i sko- och elektronikfabrikerna. Vi blundar för det saudiska kungahusets diktatur när det vankas vapenförsäljning. Samtidigt som vi förfasas över talibanernas kvinnoförtryck i Afghanistan och över att kvinnor inte fick gå och titta på fotbollslandskampen i Saudiarabien.

I stora delar av Latinamerika gryr däremot hoppet. Folkliga krafter har tagit över i Venezuela, Bolivia, Argentina, Brasilien, Uruguay, Chile med flera länder – här har man tröttnat på USA:s diktat över sin egen bakgård. Här vill man bygga alternativ. För den vanliga människan. Jobb och rättvisa.

Men får vi höra om det? Bryr du dig om USA:s inblandning i kuppförsöket i Venezuela 2002 – där Hugo Chavez i stället pekas ut som den halvgalne diktatorn? Bryr du dig om massakrerna på Haiti, under fransk, amerikansk och FN-flagg, som pågått sedan våren 2004? Bryr du dig ifall Evo Morales eller Chavez mördas? Ifall USA låter dömda terrorister (Luis Posada Carriles) få en fristad? Ifall svenska soldater används i hemliga Natooperationer i Afghanistan?

I fall vi, genom WTO och FN, fortsätter att skapa en värld där orättvisa handelsförbindelser och militärt godtycke bestämmer spelreglerna?

Och vad tror du sådana händelser gör med dem som upplever orättvisan? Man kan fortsätta att blunda. Men när det smäller, skäll inte på vänstern om vi inte har de snabba lösningar som den yrvakne kräver.

Vi har i 20 år sett hela processen till den färdiga bensindunken, men ingen har lyssnat. Man kan släcka den tillfälliga elden, men bensindunken finns kvar i 20 år till. Är det Kina som brinner härnäst?

Mattias Håkansson

Vänsterpartiet föreslår att en poesifestival för kvinnliga poeter anordnas i kommunen. Läs motionen i sin helhet här på hemsidan.
Poesin anses av många vara en smal sektor inom litteraturen och har därför en tämligen undanskymd plats när det gäller människors kulturkonsumtion. De flesta diktare är helt okända för en större allmänhet. Kända storheter när det gäller såväl nutida som äldre poesi har säkert sin läsekrets, i tidningarnas kulturbilagor omskrivs, och i bästa fall diskuteras, ett fåtal verk.

Det finns en skillnad i inställning till kvinnliga och manliga författare som har sitt yttersta ursprung i den kvinnosyn som varit och till allt för stor del fortfarande är förhärskande och som leder tillbaka till den tid när kvinnorna hade en ännu svagare status som handlande subjekt.

I den kulturella världen härskade männen. Kvinnan skulle vara den musa som stödde mannens utveckling för att han skulle nå en ställning på den litterära parnassen. När kvinnors läsning inte längre betraktades som en osedlig sysselsättning och när kvinnors litterära arbeten började publiceras, förringades såväl deras litteraturkonsumtion som deras författarskap. Inom litteraturen som i övrigt utgår från mannens normsamhälle var (och är) mannen norm, vars litterära uttryck värderades (och fortfarande värderas) högre än kvinnliga författares. För att nämna ett belysande exempel: Under sjuttiotalet kallades kvinnors motsvarighet till mäns självbiografier för bekännelseromaner.

Fortfarande är kvinnors ställning som poeter och författare svag gentemot männens. I moderna läroböcker i litteraturvetenskap både för gymnasier och högskola är det ett känt faktum att den kvinnliga representationen är skrämmande låg. Man kan dessutom fortfarande skönja reminiscenser från tiden för den riktning som kallades modernismen, under vilken kvinnors skrivande tog fart och kampen då kom att stå om vilket som var ”hög” och ”låg” litteratur och där männen stod för den höga.

Det finns även en tydlig överrepresentation till manliga författares fördel när det gäller utdelade stipendier och kulturpris. Betecknande är också att av 18 ledamöter i Svenska Akademien, som ju till övervägande del består av författare, är endast 4 ledamöter kvinnor.

Man kan naturligtvis namnge en rad framstående kvinnliga poeter vars verk publicerats under tidernas lopp, men det är och har varit mäns diktning och författande i övrigt som i allmänhet getts den största tyngden.

Det finns skäl att utgå ifrån att det litterära förtryck som kvinnor levt under påverkat många kvinnliga skribenters självförtroende i negativ riktning. Hur mycket intressant och läsvärd kvinnlig diktning som under tidernas lopp blivit refuserad av förlagen, ihjältigen av recensenter eller liggande i skrivbordslådor får vi inte veta. Det är dock mycket viktigt att skrivandet som uttrycksmedel uppmuntras och att det som skrivs ges en chans att nå en publik. Eftersom könsmaktstrukturen i första hand gynnar mäns skrivande vill jag mot bakgrund av ovanstående föreslå

att kommunen anordnar en poesifestival där kvinnor i alla åldrar ges möjlighet att framträda

att några etablerade kvinnliga poeter inbjuds att delta

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige

Att samhället ska vara tillgängligt för alla, även personer med funktionshinder, är en viktig demokratifråga. Vänsterpartiets gruppledare, Rose-Marie Holmgren, har ställt en rad frågor till kommunstyrelsens ordförande som kommer att besvaras på ett senare kommunfullmäktige. Läs hela interpellationen nedan.
Enligt kommunens handikappolitiska program ska full tillgänglighet uppnås till år 2010. Mycket behöver göras för att det av kommunfullmäktige fastslagna målet ska kunna uppnås. Fyra år är en förhållandevis kort tid för att åtgärda alla de brister som finns när det gäller funktionshindrades rätt till en tillvaro som inte begränsas av praktiska hinder. Inför stundande sommar är det till bland annat viktigt att de kommunala baden anpassas till de funktionshindrades situation. När det gäller kommunens största bad, Sandviksbadet, är toaletterna ett belysande exempel på de brister som finns: Två trånga toaletter med trappsteg av metallgaller utan räcken, som är svårt att stiga upp på för den som har det minsta svårt att röra sig. För en funktionshindrad person, speciellt den som är rullstolsburen, utgör detta förhållande ett hinder för att kunna vistas där under någon större del av dagen.

Med anledning av ovanstående ställer jag följande frågor till kommunstyrelsens ordförande:

Vad har hittills gjorts när det gäller arbetet med tillgänglighet?

Hur ser tidsplanen ut när det gäller arbetet med tillgängligheten under de följande åren?

Hur är arbetet organiserat inom och mellan berörda förvaltningar?

Hur många av kommunens bad är handikappanpassade?

Tycker du att det är acceptabelt att toaletterna inte är tillgängliga för funktionshindrade?

Om nej, tänker du ta initiativ till att alla toaletter på baden är handikappanpassade inför sommaren 2006?

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige

Botvidsgården ligger i Trosa kommun. Den ägs av Botkyrka och har tidigare använts som barnkollo. Handikappomsorgen har under senare tid också drivit sommarverksamhet där för sina brukare. Även socialförvaltningen har använts sig av Botvidsgården för familjer med behov av rekreation. Gården är med sitt natursköna läge och närhet till badvatten mycket lämplig för kolloverksamhet
Nu står Botvidsgården och förfaller, samtidigt som behovet av kolloplatser är stort. Men några pengar för en restaurering finns inte avsatta varken i ettårsplanen eller flerårsplanen. Detta framgick genom svaret på en interpellation (längre fråga) som Vänsterpartiet ställt till kommunstyrelsens ordförande.

Idag bereds plats för 120 barn i åldrarna 10-12 år på Sandagård i Strängnäs kommun. Kostnaden är 700 kronor för sex dagar. Mellan 50 och 80 barn som söker blir utan plats. Eftersom den lägre åldersgränsen är satt till tio år skulle det med all säkerhet vara fler barn som blev utan plats om man även lät åtta och nioåringar söka, vilket skulle vara rimligt. Dessutom borde vistelsetiden vara mer flexibel, en del barn skulle nog vilja och behöva en längre vistelse på kollo.

Vi vet att det finns många familjer som inte har råd att åka på semester. För deras barn innebär sommarlovet sällan några större upplevelser utöver dem som närmiljön erbjuder.

I en kommun som Botkyrka är det särskilt viktigt att kunna erbjuda tillräckligt med kolloplatser. Kollo är sol, bad och kompisar och duktiga ledare som organiserar verksamheter till nytta och glädje för barnen. Det är ett fattigdomsbevis att kommunen inte förmår att ordna platser till alla barn som vill till kollo.

Under interpellationsdebatten kom det fram en uppgift som inte fanns med i det skriftliga svaret, nämligen den att Botkyrka och Trosa kommun för diskussionen om Botvidsgårdens fortsatta framtid. Som det framlades kan det möjligen innebära något positivt.

Moderaterna vill gärna sälja Botvidsgården. Uppenbarligen är behovet av kolloplatser ingen stor sak för dem. Vi hoppas verkligen att socialdemokraternas diskussion med Trosa kommun inte utmynnar i ett sådant ställningstagande. Det vore nämligen genuint dumt att göra sig av med denna tillgång som åter skulle kunna bli till stor glädje för Botkyrkas barn. Men då måste Botvidsgården restaureras och inte tillåtas att förfalla.

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige och ledamot i socialnämnden

Hösten 2004 aktualiserades frågan om viss exploatering av mark för bostadsbebyggelse i området kring Grödinge kyrka, även kallat Grödinge kyrkby. En förstudie har genomförts och ett program för en detaljplan har utarbetats och är nu föremål för samråd.
Detta ger möjlighet för direkt berörda och andra intresserade att framföra sina synpunkter. Efter den tidigare förstudien som upptog fyra områden är det nu efter vissa ändringar 5 områden, varav 2 nytillkomna som presenteras i samrådsmaterialet. Dessa två ser Vänsterpartiet som uppenbart olämpliga att exploatera.

I kommunens översiktsplan fastställd 2002-10-31 anges som kommunens avsikt beträffande Grödingebygden, att ”Inga stora exploateringar eller förändringar föreslås på landsbygden. Landsbygdsmiljön med sina karaktärsdrag som odlingsbygd, skogsområden, bybildningar och större gårdar är som helhet bevarandevärd.” Vid behandlingen av den aktualitetsförklaring gällande översiktsplanen som kommunen nyligen antagit framförde Vänsterpartiet att ”Utvecklingen kan motivera mycket små ingrepp i Grödingelandets miljö under förutsättning att de harmoniera med omgivningen och inte medför att en successiv exploatering inleds där alla bevarandevärden underhand kan gröpas ur.”

Vänsterpartiet slår således vakt om översiktsplanens intentioner och vi har under ärendets hittillsvarande behandling ställt oss positiva till att en ytterst begränsad och varsam utbyggnad av området kan prövas. Vi anser att några få mindre hus nedanför kyrkan och utefter väg 569 kan visa sig godtagbar utan att det behöver förta intrycket av kyrkans upphöjda placering i området. Tvärtom skulle en utbyggnad med ett fåtal hus, som till storlek och utformning är helt anpassad till nuvarande bebyggelse, kunna förstärka bykänslan. Den nuvarande tämligen glesa bebyggelsen kan tåla en viss förtätning med ett attraktivt boende. Detta skulle också bidra till att motivera åtgärder som kan lösa de problem som föreligger vad gäller vatten- och avloppssituationen.

Vänsterpartiet är ytterst tveksamt till en exploatering som sträcker sig längre än området nedanför kyrkan men vi kommer att ta slutlig ställning när resultatet av samrådsprocessen föreligger. Vår utgångspunkt är att konsekvent hävda de viktiga natur- och kulturmiljöintressen som finns på Grödingelandet. Vi utesluter dock inte att de mindre förändringar som översiktsplanen ändock medger kan godtas om befintliga viktiga bevarandevärden fullt ut beaktas.

Folke Olsson, ledamot i kommunfullmäktige och planerings- och näringslivsberedningen

För knappt fyra år sedan gick vi till val i Sverige. Val till riksdag, landsting och kommun. I september är det dags att än en gång, i demokratins namn, avlägga sin röst för de nästkommande fyra åren. I demokratins namn var det ja… Demokrati enligt vissa, får man tro.
Det finns ett land som i många år fått lida för sin existens genom att det efter andra världskrigets slut beslutades att en judisk stat skulle bildas. Världens första konstruerade religionsstat. Palestinierna fick acceptera att andra skulle komma och bo på delar av deras områden. Blev de tillfrågade om det var en bra idé? Nej, för så hade FN bestämt, och Palestina hade varit ett protektorat till Storbritannien, så där kunde ju denna stat uppföras.

Nu har där varit val. Det som först sades vara en knapp seger för al-Fatah kom att bli en skrällseger för Hamas. En terrorstämplad organisation. Omvärldens reaktioner kunde inte vänta på sig: Att en fredsprocess nu ej kunde fortsätta med Israel, bara om al-Fatah skulle få vara kvar. Var de som sade dessa negativa ord medvetna om att också al-Fatah en gång hade stämplats som terrororganisation?

De, Hamas, har nu genom ett demokratiskt val blivit valda, det har dessutom av alla internationella observatörer sagts vara ett juste genomfört val. Än så länge är allt bra.

Det intressanta är efterspelen från många andra länders kommentarer. Självklart är inte våld den enda lösningen för Hamas, det har de nog inga problem med att förstå själva. Sedan måste de erkänna Israel som stat. Israel har mäktiga vänner och bör ej förbises. Det som jag reagerade på var dock George W Bushs kommentar. Att inget parti kan vara en ”fredspartner” om det har en väpnad gren. Det kommer från ledaren till det land som tar makten i egna händer och attackerar såväl Afghanistan som Irak under detta årtusende. Om inte det är en väpnad gren så vet jag inte vad man skall tro. Tänkte citera Kofi Annans kommentar. Lägg märke till den första meningen:

”Det ligger en fundamental motsägelse i att bära vapen och samtidigt delta i en demokratisk process och sitta i ett parlament. Jag är säker på att Hamas också tänker på det.” Det är något som Bush kanske skulle tänka på.

Det har ej heller väntats på kommentarer från den svenska borgerligheten. Både folkpartiet och moderaterna har beklagat sig över valet. Redan innan något har hänt. Abbas har förklarat Hamas regeringsbildare, längre än så har det inte kommit i processen, men redan får vissa för sig att fördöma och bilda skräckscenario. Ge Hamas och Palestina en chans istället, det är en del av demokratin.

Sedan ser vi hur det går, sedan kan folk komma med kritik, men innan något hänt? Nej. Det verkar som vi dock står där vi alltid står. Vissa av oss accepterar demokratin, andra inte.

Det jag vill komma till, som så ofta, är att historiskt titta på vilka som kämpat fram våra rättigheter, vilka som velat förändra samt vilka som inte velat ha förändring. Glöm inte vilka som kämpat för lika rösträtt för fattig som rik, gammal som ung, man som kvinna som transperson. Glöm inte vilka som velat förändra…

Jag hoppas att vi i höst går till ett val som, till skillnad från det palestinska, accepteras av både vinnare och förlorare. Vår demokrati kanske är värd så mycket ändå. Ha det bra.

Nytt år. Valår.
Henrik Vidalve, ordförande vänsterpartiet i Botkyrka

På decembersammanträdet i socialnämnden togs beslutet att socialbidragen inte skulle minskas med motsvarande när barnbidraget höjs. Det är ett bra och rättvist beslut.
Normen för försörjningsstödet ger inte utrymme för något mer än det allra nödvändigaste och det är inte rimligt att de familjer som är i behov av detta för sin försörjning ska gå miste om det välbehövliga tillskott som en extra hundralapp ger.

Fortfarande tillämpas de gamla reglerna i många kommuner, men en lagändring är på väg. Det är bra att socialnämnden är i framkant när det gäller att underlätta tillvaron för fattiga familjer. Vänsterpartiet har också på riksnivå arbetat för en lagändring.

Det finns dock mer att göra för att undanröja orättvisor när det gäller reglerna för försörjningsstödet i Botkyrka. I familjer med socialbidrag där ungdomar sommarjobbar minskas bidraget med det belopp som överstiger 6000 kronor av lönen. Det innebär alltså att dessa ungdomar endast får behålla 6000 kronor och detta anser Vänsterpartiet vara en klar orättvisa i jämförelse med ungdomar situation i bättre lottade familjer. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att denna regel slopas.

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige och ledamot i socialnämnden

Mats Einarsson från Tumba omvaldes på kongressen i januari till partistyrelsen för Vänsterpartiet. Efter det har han även omvalts till partiets verkställande utskott. I Botkyrka sitter han i kommunfullmäktige och i demokrati- och integrationsberedningen.
– Hur känns det att bli vald till partistyrelsen?

Roligt och hedrande, jag ser fram mot arbetet de kommande två åren. Det var bra att alla valda fick höga röstetal; det visar att partistyrelsen som helhet har ett starkt stöd och är representativ för partiet.

– Vad tyckte du om kongressen?

En av de bättre jag varit med på. Kontrasten till medias bild av ett parti i kris och upplösning (och kanske till våra egna ”worst case-scenarion”) förstärkte det positiva intrycket ytterligare. Diskussionerna var konstruktiva och politiska och ombuden visade att olika åsikter, ibland väldigt olika, är fullt förenliga med en uppslutning kring partiet.

Alla var ju inte lika nöjda med besluten, men jag tror att det var färre än vanligt som var missnöjda och de som var missnöjda var lite mindre missnöjda än vanligt.

– Vad har du att säga om valplattformen som kongressen antog?

Jag tycker det är en utmärkt valplattform, men det är väl inte så konstigt eftersom jag satt i den partistyrelse som arbetade fram förslaget. Kravet på 200 000 nya jobb är helt riktigt och det har verkligen slagit igenom. Centern satte till och med riksdagens utredningstjänst på att räkna ut vad våra reformer skulle kosta och interpellerade Pär Nuder om saken. Alla partier måste förhålla sig till vår valplattform. Hörde förresten att det inom miljöpartiet fanns förslag om att de skulle kräva 250 000 nya jobb för att bräcka oss, men det avslogs…

– Bilden av Vänsterpartiet har präglats av slitningar på sista tiden. Hur var stämningen?

Stämningen på kongressen var mycket bra, såvitt jag kunde uppfatta från presidiehorisonten. Man ansträngde sig verkligen att diskutera sakligt. Även de kamrater som i svepande och oförsonliga ordalag angripit partiet offentligt före kongressen sänkte tonläget i talarstolen, vilket de ska ha ett erkännande för. Media tvingades motvilligt erkänna att det här inte var ett parti i kris, utan att påfallande enigt parti.

– Vad är partiets viktigaste uppgift det närmaste året?

Först och främst att säkra en vänstermajoritet i riksdagen och i så många kommuner och landsting som möjligt – och det gör vi bäst genom att arbeta för en valframgång för vårt parti. Vi ska inte bara vara ett parlamentariskt parti och vi behöver definitivt stärka vårt utomparlamentariska arbete, inte minst i fackföreningsrörelsen, men de närmaste månaderna måste vi fokusera även detta arbete på valrörelsen. Vi har mycket bättre förutsättningar att göra ett bra val än vad vi själva tror!

– Vad önskar du dig mest av allt just nu?

Fred och socialism i hela världen. I väntan på det: kristdemokraterna under tre procent i alla opinionsmätningar fram till valet.

Så löd rubriken i Dagens nyheter den 27 januari och av artikeln framgår att Länsstyrelsen, med landshövding Mats Hellström i spetsen, har dragit precis samma slutsatser om det redan tidigare spolade vägprojektet som Vänsterpartiet i Botkyrka. Skälen är desamma som vi redovisade när vi yrkade avslag på kommunens positiva yttrande till förbifarten.
Länsstyrelsens miljö- och planeringsdirektör Lars Nyberg säger till DN att – ”det vore fel av oss, med hänsyn till miljöbalken, att inte påpeka att Förbifarten riskerar att skada väsentliga , och i vissa avseenden unika, natur- och kulturvärden som är av riksintresse.”

Även Svenska naturskyddsföreningen delar Vänsterpartiets uppfattning och framför i DN den 28 januari ”att motiven för att överhuvudtaget bygga en ny förbifart blir allt svagare och att gällande regionplan (Rufs) är redo för papperskorgen.”

Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk förkastar också Förbifart Stockholm och förordar tillsammans med Länsstyrelsen det som kallas Diagonal Ulvsunda, vilket är ett betydligt mindre omfattande alternativ som inte alls berör de känsliga områden som skulle drabbas av Förbifart Stockholm.

Det är Vägverket som utrett de olika alternativen och som driver alternativet Förbifart Stockholm, ivrigt påhejat av alla betongpartier i Stockholmsregionen, inklusive de i vår kommun. Detta trots att Vägverket självt beskriver Förbifart Stockholm som det alternativ som mest skadar natur- kultur- och friluftsintressen och främst främjar bilismens tillväxt.

Det är således en trafikpolitik mot bättre vetande som Vägverket, socialdemokrater och borgare vurmar för. De enda som kan applådera denna profitabla galenskap torde vara aktieägarna i bil- och anläggningsindustrin. Det finns också ett tredje alternativ, kallat kombinationsalternativet som dock Vägverket ignorerat att utreda närmare, trots att Länsstyrelsen särskilt markerat behovet av att undersöka andra möjligheter än vägutbyggnad. Vägverket medger att Kombinationsalternativet är bäst av klimat och energiskäl och att det gynnar kollektivtrafiken.

Vänsterpartiet i Botkyrka har från början stött Kombinationsalternativet som bygger på en utveckling av befintlig infrastruktur. Vi vet alla att vi har en ödesdiger utveckling när det gäller klimatet och vår miljö och att det är bokstavligen livsviktigt att göra allt för att värna vår natur. Det finns därför anledning att hålla i minnet att det är Vänsterpartiet som står för en konsekvent miljö- och därmed även en trafikpolitik som kan styra utvecklingen mot ett hållbarare samhälle.

Folke Olsson, ledamot i kommunfullmäktige och ersättare i kommunstyrelsen

Nu har kommunfullmäktige beslutat att det ska inrättas en tjänst som Fixar-Malte. Och det blir fler, det är även bestämt kommunen ska knyta en del av de så kallade plusjobben till denna typ av uppgifter. Fixar-Malte själv ska fungera som arbetsledare. En vänsterpartimotion ligger till grund för beslutet som innebär att innebära att kommunens äldre invånare kan få hjälp med riskabla vardagssysslor.
Är man lite till åren och syn och balans inte längre är helt perfekt kan det vara riskabelt att klättra på stolar eller stegar för att skruva i glödlampor och sätta upp gardiner. Hemmet är en farlig miljö för många äldre, fallolyckorna ökar. 1 100 äldre dör årligen och 42 000 skadas, många allvarligt. Ju äldre personerna är, desto allvarligare blir skadorna och dess konsekvenser. Mycket mer måste alltså göras när det gäller skadeförebyggande åtgärder för äldre. Förutom mänskligt lidande kostar också dessa olyckor och skador enorma summor, nästan 5 miljarder kronor.

Fixar-Malte behövs alltså och har blivit en succé i de kommuner som redan inrättat en sådan tjänst. Det finns alltså erfarenheter att dra nytta av för Botkyrkas del. Först på plan var Höganäs där Malte Larsson anställdes, därav begreppet Fixar-Malte. Fallskadorna hos de äldre i Höganäs har minskat högst väsentligt och såväl de äldre som kommunalrådet är mycket nöjda. Man har också lyckats väl med att dra gränsen mellan vad som är hemtjänstens uppgifter och vad en Fixar-Malte ska hjälpa till med. För det är viktigt. Det är absolut inte meningen att hemtjänstens verksamhet ska kunna krympas för att denna tjänst inrättas. Det finns ett behov av en ytterligare utökad hemtjänst och då är det fler tjänster som gäller, vilket Vänsterpartiet har tagit fasta på i såväl flerårbudget som ettårsbudget. Det finns sannerligen nog med uppgifter för en Fixar-Malte ändå, till exempel fästa upp ledningar som ligger lösa, tejpa mattkanter, ordna härvor av telefonsladdar, åtgärda hala golv i bad- och duschutrymmen, sätta upp tavlor och som sagt skruva i glödlampor och sätta upp gardiner m.m, m.m.

Verksamheten har också en social dimension. Många äldre är ensamma och uppskattar ett besök av en Fixar-Malte. Tillfälle ges att växla några ord och kanske till ett samtal vid köksbordet över en kopp kaffe.

I Vänsterpartiet är vi mycket glada över att vår motion bidrar till att göra tillvaron för de äldre säkrare och tryggare. Helst hade vi dock sett att det hade inrättats ordinarie tjänster i stället för plusjobben. Men huvudsaken är att de äldre får möta ett gäng motiverade, glada och kunniga fixarmaltar, både tjejer och killar. Det krävs nämligen ett stort mått av social kompetens för att rätt platsa i detta fixargäng.

Rose-Marie Holmgren, gruppledare i kommunfullmäktige